Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-02-25 01:11

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/sthlmimitthjarta/2012/03/14/skinnarviksparken-08-31/

Sthlm i mitt hjärta

Skinnarviksparken 08.31

Den vita lappvadden är borta och isfläckarna på cykelbanorna har förångats i vårsolen. Livet kommer sakta åter i huvud och lemmar som längtat efter att komma ur det långa, tunga vintermörkret. Äntligen slipper jag skämmas lite för att jag inte tvingar ut barn i skidspår och på isar.

Hela vintern klarade jag mig undan allvarliga halkolyckor. Nu känns sanddrivorna som en större fara än vinterhalkan. I den krokiga backen upp från lekplatsen hemmavid är sanden decimeterdjup. Det gäller att svänga sakta för att slippa stupa över ett sladdande framhjul.

Här och var är det prydligt rensopat. På andra håll dammar det rejält från såväl fyrhjuliga plåtlådor som tvåhjulingar. Det är lätt att förstå att luften på Hornsgatan nu när vårvintern är torr och solig är som sämst. Vid Zinkensdamm är det nästan så att det går att tugga den smutsluft jag andas in.

Då är det lätt att bli sur över att vi alla ska tvingas andas in luft som skulle vara mycket bättre om politikerna vågade ta itu med bilismens avigsidor.

Men i serpentinbacken ned från Skinnarviksberget slapprar de hopbitna käkarna av och munnen formas till ett leende. Det är helt rensopat och utsikten mot Riddarfjärden kan göra vem som helst lycklig för en minut.