Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-14 08:05

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/sthlmimitthjarta/2012/04/25/telefonplan-kl-7-42/

STHLM i mitt hjärta

Telefonplan kl 7.42

Måndag morgon. Det regnar – alldeles normalt regn som omväxling till det snöblandade otäcka man nästan vant sig vid. Tunnelbanevagnen in mot stan är fullpackad av glåmiga, trötta människor som utstrålar att det här inte är veckans favoritstund.

Undantaget är ett ungt par som står tätt omslingrade vid mittstången. De är i 18–20-årsåldern och ser ut som alla andra i sina svarta jackor och blåjeans. Men de lyser, inneslutna i en egen liten bubbla. Vi andra finns inte.

Konversationen är inte av Nobelpriskaraktär:

”Va sa du?” Fnitter. ”Din näsa…” Puss. ”Min näsa, vadå?” Fnitter, puss. ”Din näsa är kall.” Skratt, puss. Killen trycker sin näsa mot tjejens kind. Stort skratt, kyss. ”Din då?” Fnitter. Tjejen håller killens hand över sin näsa. ”Kall?” Puss, fnitter, puss.

Och så håller det på.

Vi runt omkring – några av oss står inte många centimeter från bubblan – kan inte låta bli att skratta med. Inte så mycket över konversationen som för att deras bubblande, varma skratt kommer så djupt inifrån och är så extremt smittande.

Vid Hornstull går de av och försvinner bort i folkmängden, hand i hand. Och vi andra kan återgå till vår vanliga måndagmorgonkänsla.

karin.forsberg@dn.se