Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-15 04:54

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/sthlmimitthjarta/2015/01/30/vallingbyplan-kl-16-35/

STHLM i mitt hjärta

Vällingbyplan kl 16.35

I min mataffär finns det en snabbkassa, ni vet en sådan där man får skanna sina varor själv. Namnet är välförtjänt, nio gånger av tio är den det snabbaste sättet att slutföra sina affärsbestyr.

Ändå föredrar jag den traditionella kassan, den med en kassör/kassörska (kassörhen?) bakom ett rullband. Varför?

Den mänskliga kontakten. Jag vet inte vad det säger om mig att jag söker mänsklig värme från främmande personer bakom ett rullband. Men jag uppskattar verkligen det korta utbytet: Var det bra så? Ja, tack. Kvitto? Ja, tack. Varsågod. Tack. Här brukar jag stoppa in en ’ha en bra dag’ eller någonting som för dagen känns lämpligt.

När jag den här dagen står och trängs med stressade småbarnsföräldrar och äldre män med keps lägger jag märke till att kassörskan har en tatuering, en väldigt snygg sådan. Den sitter väl synlig på armen, och ärmarna på skjortan är uppkavlade, så visst är det meningen att man ska lägga märke till den? Och då borde det väl vara okej att ge positiv feedback? Ja, jag tror det.

Där står jag i kön och väntar på min tur, och smider mina planer. Efter de vanliga fraserna om kvitton och kundkort ska jag smyga in ’snygg tatuering’.

Ja, snygg tatuering, det ska jag säga.

Så har jag kontemplerat klart, och det är min tur. Lägger upp mina varor på bandet.

Det är nu jag väljer att frångå min ursprungliga plan. Av någon anledning får jag för mig att använda slanget tatta för tatuering – ett ord jag aldrig någonsin tidigare tagit i min mun. Mitt sistaminutenbeslut är uppenbarligen för mycket för min hjärna.

Och det är då jag säger det.

Snygga pattar!

Kassörskan fryser mitt i rörelsen. Världens alla klockor stannar. Hela Vällingby centrum vänder sina blickar mot mig. Jag håller andan. Någonstans faller en nål, och det fullkomligt dånar i mina öron. Kassörskan stirrar på mig, hennes ansikte helt nollställt. Hur ska hon reagera? Förskräckelse, ilska, en trött suck?

Ögonblicket vill aldrig ta slut. Jag är fast här för evigt, med skammen hängande över mig. Kassörskans ansikte spricker upp i ett leende, ser uppriktigt glad ut. Tack! säger hon och räcker över kvittot. Jag tar emot det, vågar inte se henne i ögonen. Rafsar snabbt ner mina varor i ryggsäcken och försöker se avslappnad ut. Vågar mig på att andas igen. Kan inte komma därifrån snabbt nog, går med raska steg hemåt, bort från mataffären.

Nästa gång tar jag snabbkassan.

Gustav F Andersson

gustavf.andersson@dn.se