Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-22 02:17

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/sthlmimitthjarta/2016/02/05/kungstradgarden-01-04/

STHLM i mitt hjärta

Kungsträdgården 01.04

De vrålade rasistiskt skräp och mannen, hög som ett hus, skrek tillbaka

Kan det ha varit 1994? Det var vattenfestival och jag följde en tjej till Slussen för att hon inte skulle behöva gå ensam, trots att jag på den tiden kände starkt obehag kring att inte ha mina vänner omkring mig i framför allt City.

Vi promenerade från T-centralen och nedför Hamngatan, svängde genom Kungsträdgården och fortsatte över Strömbron. Därefter vidare utmed Skeppsbron och hela vägen upp till Ryssgården där vi pratade en liten stund i väntan på hennes tåg, innan vi tog farväl.

Dagarna hade varit solstinna och natten var ljuv; där rörde sig glada människor under en metalliskt blå himmel och inga ljud nådde fram. Luften var så där somrigt frisk, ni vet, när det verkar som att varje enskilt andetag är medicin mot alla möjliga sorters krämpor.

På avstånd åmade sig Gröna Lund i mångfärgad skrud och tjusiga båtar låg förtöjda nedanför Saltsjörampen och längs med Stadsgården. Stockholm blir inte stiligare än så och jag var glad. Trygg. För en liten stund hade jag glömt bort mig.

Strax efter Strömbron, på väg tillbaka, sprang jag på en av de missbrukare som på den tiden levde sitt liv i Stockholms centrala delar. Han ingick inte i min krets men alla som tillbringade för mycket tid i City då hade koll på varandra. Man nickade en hälsning på håll men samtalade aldrig. Det kan inte ha tagit mer än 30 sekunder innan vi stod i en hög med nynazister.

Har du gjort det någon gång? Det är fruktansvärt. De vrålade rasistiskt skräp och mannen, hög som ett hus, skrek tillbaka. Som tur var stannade det där. Jag har skrivit om mina oangenäma känslor kring 1990-talet förut och så länge det förföljer mig lär jag göra det igen.

När våldsbenägna människor rusar genom huvudstaden för att utkräva straff utanför lagens råmärken kommer allt tillbaka. Det spelar ingen roll vilka som påstås vara målet: Vi blir alla rädda, för vår egen och för våra barns skull. Problemet med individer, oavsett härkomst, som begår många brott och knappt går att lagföra behöver lösas, nu. Men rättskipning utan en stabil demokrati i grunden är ett fängelse i sig. Alla drabbas, inga problem blir lösta. Alla blir olyckliga.