Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-25 08:13

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/sthlmimitthjarta/2016/04/08/brunkebergstunneln-17-20/

STHLM i mitt hjärta

Brunkebergstunneln 17.20

Rätta artikel

Det är nu det utkristalliserar sig tre olika ­människotyper

Nej, man ska inte generalisera och kategorisera men ibland blir det så uppenbart att människor är på det ena eller andra sättet.

Som under en promenad genom en av Stockholms längsta passager, den för alltid vanryktade tunneln mellan Tunnelgatan och David Bagares gata. Det är en passage mellan två olika typer av Stockholm. Mellan citystressaren från Sveavägen och ­finansflanören från Birger Jarlsgatan, mellan Norrmalm och Östermalm. Den blev klar 1886 efter två år av byggproblem som gjorde att samtiden kallade den ”undergången”.

Tunnelpassagen är 231 meter lång och den är stängd mellan klockan 22 på kvällen och 7 på morgonen av förståeliga skäl. Ingen är där och vakar så här skulle det kunna ske både det ena och det andra när antalet stockholmare som är ute och rör på sig glesnar framåt natten. Jag tänker på knarkaffärer, kissande, överfall eller till och med mord.

Den var stängd när Olof Palmes mördare kom springande den 28 februari 1986 och vittnen såg hur mördaren i stället fick ta trapporna upp till Malmskillnadsgatan.

Tunneln har gulaktigt kakel på väggarna och marken har ett tjockt vitt streck i mitten. På den ena finns en bild av en cykel. Och på den andra sidan ska man gå.

De flesta människor är ju sådana att de gör som det står och de går därför inte i cykelbanan. Där kommer i stället de tjusiga, men avslappnade, finansmänniskorna cyklande tillsammans med lycracyklisterna som pressar sig i högre fart.

Men så händer något som stör hela rytmen för alla på väg hem från jobbet eller till sina kvällsaktiviteter. En liten gumma, med krokig rygg och käpp, har inte uppfattat den vitmålade cykeln i marken. Hon går på cykelbanan!

Oj, oj, oj. Hur ska det gå?

Det är nu det utkristalliserar sig tre olika människotyper där i tunneln.

Den ena typen är kostymmänniskorna, de bromsar in och plingar irriterat i sina ringklockor för att den gamla kvinnan ska flytta på sig. Men hon förstår inte vad hon gör för fel.

Den andra typen, lycrapersonerna, fortsätter i samma fart och gör bara en ignorant gir runt gumman som är på väg att tappa balansen när de stryker intill henne.

Så kommer det fram en annan typ. Hen går fram till kvinnan, tar henne vänligt i armen och förklarar att det är bättre om hon promenerar på rätt halva av gångtunneln.

”Åh, jaha”, säger damen. ”Och jag som inte förstod varför de plingade så”.

Helena Sjödin Öberg