Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-22 23:04

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/sthlmimitthjarta/2016/05/25/liljeholmen-16-25/

STHLM i mitt hjärta

Liljeholmen 16.25

Rätta artikel

Jag vill hiva honom genom bussens takfönster

En del ser ut som om de bär hela världen på sina axlar. Den här killen verkar snarare förvara den mellan knäna.

Det är svårt att inte förundras över hur han har lyckats bli så vig att han kan sitta så bredbent, samtidigt som det irriterar mig enormt att han tar upp två platser, som dessutom är avsedda för funktionshindrade, på en full buss.

Medan de gråa höghusen på Nybohov far förbi utanför fönstret testar jag först att ställa mig bredvid honom med min gravidmage så nära hans ansikte jag kan och anta ett lidande uttryck. Brukar fungera.

Dock ej denna gång.

Så jag tränger mig ner på sätet killen använder till sitt ena knä. Han ler glatt mot mig, men drar inte in benet. Kanske kan han inte det? Kanske sitter han faktiskt på platsen för rörelsehindrade för att han har ett stelopererat ben som sitter fast vinkelrätt ut från kroppen?

Överger den teorin när han börjar stampa taktfast med foten. Vilket får till följd att han gnider sig mot mitt ben ungefär en gång i sekunden. Det är så provocerande att jag vill hiva honom genom bussens takfönster och se honom landa bland de skräpiga buskarna som kantar infarten till Aspudden.

Men han klarar sig genom att precis då ställa sig upp och glatt spatsera av bussen (med benen oväntat tätt ihop).

Jag och den bubblande folkilskan, som numera är min följeslagare på varje kollektivtrafikresa, åker vidare mot Hökmossen.

Emma Bouvin

Emma Bouvin är reporter på DN och tyvärr uppfostrad till att inte prata med främlingar.