Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-21 19:29

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/sthlmimitthjarta/2016/05/27/antuna-gard-13-15/

STHLM i mitt hjärta

Antuna gård 13.15

Rätta artikel

Där låg en bok och en lapp med texten ”Låna den här”.

Ena stunden kunde jag vara hemma i det risiga, smutsiga köket hos en äldre, alkoholiserad man som med råge passerat gränsen för hemtjänstbehov, andra stunden var jag i den stora köksavdelningen hos slottsherren Ankarcrona (jag hade förstås gått in köksvägen). Någon halvtimme efter det fick jag leverera reservdelar till traktorn ute på fältet till en hårt arbetande, arrenderande bonde. Jobbet som lantbrevbärare i Upplands Väsbys utkanter på 80-talet var minst sagt varierande.

Hemma hos gamla fru Curman på Antuna gård skulle lantbrevbäraren parkera bilen på gårdsplanen, gå in i huvudbyggnaden och lägga posten på en stol. Där var en liten bjällra som jag skulle pingla i så att hon hörde att posten hade anlänt. Ibland hördes ingenting, ofta hördes ett ”tack” inifrån salongerna.

Men en sommardag när jag som vanligt pinglade i bjällran hördes ”kom ut till mig här i trädgården”. Jag gick genom huset och hamnade i en prunkande trädgård där gamla fru Curman försökte få lite svalka. ”Sätt dig och ta ett glas citrondricka,” erbjöd hon och så pratade vi en liten stund.

Jag minns inte vad vi sade och så här i efterhand önskar jag att jag kom ihåg vad det var som fick henne att göra som hon gjorde.

För dagen efter var det inte bara en bjällra på stolen. Där låg en bok och en lapp med texten ”Låna den här boken och tala sedan om för mig vad du tycker”.

Boken var Märta Tikkanens ”Århundradets kärlekssaga”.

Nu kommer den glädjande nog ut i nyutgåva. För jag svarade fru Curman att den var mycket bra på ett smärtsamt vis. Hur kunde någon skriva så utlämnande om sin man? Hur kunde någon stanna kvar i ett sådant förhållande? Undrade jag då.

Så tänker jag på annan så kallad kvinnolitteratur som jag läste som ung och inser att nästan ingen har jag skaffat själv. ”Kvinnorummet”, ”Dotter till en dotter”, ”Rädd att flyga” och ”Glaskupan”. Ja, även ”Under det rosa täcket” är böcker som jag varken köpte eller lånade på biblioteket. Någon kvinnlig vän eller ytlig bekant stack till mig boken och sade ”Läs den här”. Kvinnorna spann, helt oberoende av varandra, ett starkt nät av berättelser för mig att ta spjärn emot på väg ut i livet. Tack för det, tack fru Curman!

Helena Sjödin Öberg