Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-16 17:31

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/sthlmimitthjarta/2016/10/02/solvalla-11-27/

STHLM i mitt hjärta

Solvalla 11.27

Är det loppis så är det och då ska man tydligen inte lita på någon

Knappt hade jag lagt ifrån mig kniven på bordet förrän kvinnan på andra sidan bordet slet tag i den. Hon tog ett stadigt tag om pärlemorskaftet och gick till attack direkt. Men det var inte mig hon var ute efter utan något som väckt hennes intresse: min svägerskas halsband.

Kvinnan var skeptisk till att det verkligen var riktiga turkoser, något som min svägerska dyrt och heligt intygade, men är det loppis så är det och då ska man tydligen inte lita på någon. Kvinnan skrapade med kniven (som jag ärvt av farfar) på stenen, men hon blev ändå inte övertygad om att det var äkta vara. Dessförinnan hade hon stoppat en av stenarna i munnen och bitit i den.

På loppis kan man få vara med om det mesta. Som det här med prutandet – det som enligt många är ett måste. Jag är van vid prutandet vid det här laget, men samtidigt förundrad över att vissa måste pruta – om varan de så gärna vill ha så bara kostar en tia.

Den här gången hade jag med mig ett ”dragplåster” i form av två obrutna förpackningar med symaskinsnålar. Jag hade kollat på nätet och konstaterat att förpackningarna var värda 50 kronor styck. Därför drog jag till med 25. Förpackningarna var ju trots allt obrutna. Hade jag fått en krona för alla som var framme och vände på nålarna hade jag fått fullt pris, men det skulle prutas – till varje pris.

Hur det gick? Jo, jag ångrade mig när det gällde farfars kniv och tog hem den och lyckades i alla fall sälja den ena nålförpackningen för 25 kronor. Nålpengar, men ändå.

Eva-Karin Gyllenberg

Eva-Karin Gyllenberg är journalist som älskar loppis, men har lovat sig själv att aldrig handla – bara sälja – det som går.