Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-14 06:30

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/sthlmimitthjarta/2016/10/07/vasastan-17-20/

STHLM i mitt hjärta

Vasastan 17.20

Det var utomhus som livet tog plats och det fanns inget mitt och ditt

Flera händer över ett och samma fat. Kyckling och ris blandas, gafflar hugger in. Nyss var vi i en danssal, nu står vi utanför, svettiga, varma, uppfyllda.

Musikerna delar på maten, så som i deras hemland Guinea. Det var den väst­afrikanska dansen som tog mig dit för många år sedan, jag hyrde ett rum på en inner­gård, det var på gården som maten lagades, det var där alla möttes och delade på ansvar och barnen hade många famnar att krypa in i. Det var utomhus som livet tog plats och det fanns inget som hette mitt och ditt.

Mitt och ditt upphörde i Sverige förra hösten, när flyktingvågen kom. Jag var mellan jobb och volontärarbetade på Nobelberget, som plötsligt blev ett transit­boende. Vi gav dem som flytt en madrass att sova på och mat att äta, de flesta hade tunga ögon, som mannen som hade tappat bort sin dotter i folkvimlet i ett flyktingläger, eller pojken som kom med sin pappa – mamman hade dött under färden bort från kriget i Syrien.

När jag visade dem till sovsalen hittade pojken en gammal leksaksbil på marken, ögonen fick lite lyster. Han log mot mig. Ett leende som jag tog med mig i hjärtat.

Musikerna och dansarna runt mig värmer mig, jag står bakom fatet med mat tills en av kvinnorna barskt säger åt mig att hämta en gaffel och hugga in. För dem är det så självklart att maten är för alla.

Jag hoppas pappan och pojken från Syrien har fått möta just detta – ett varmt samhälle som delar med sig. Och framför allt. Att pojken har fått möjlighet att vara barn igen.

Caroline Cederquist

Caroline Cederquist är nyhetschef på DN och tror på att resa för att få djupare insikt om livet.