Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-17 03:02

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/sthlmimitthjarta/2016/10/16/t-banan-17-10/

STHLM i mitt hjärta

T-banan 17.10

Hur ska vi förstå varandra om vi nästan aldrig träffas?

Killen studsar med säker högerhand fotbollen i golvet på tunnelbane­vagnen. Klädd i träningsoverall. Uppenbarligen på väg till eller från planen. Han ser glad ut. Vita tänder skymtar i det mörka ansiktet.

Min dotter spelar också fotboll. De långa blonda hästsvansarna gungar när hon och lagkamraterna skjuter, passar, dribblar, nickar, rusar. ”Bredda spelet!” ”Tryck ut henne!” ”Passa kant!” ropar de till varandra.

Jag är så van att se dem att jag inte brukar reagera på detta nästan obrutna hav av uppsatt blont hårsvall.

Men den unge mannen på gröna linjen påminner mig om en match nyligen. Dottern och hennes vitsvansar mötte ett annat förortslag. Likadana håruppsättningar. Förutom färgen. Alla svingande hårsvansar var svarta. Utom möjligen en. Den var dold av en svart hijab.

Segregationen blev så påtaglig. Vi i en förort, de i en annan. Tjejerna är lika gamla, gillar samma sport, har likadana frisyrer. Men de möts aldrig. Utom när de kämpar mot varandra om en boll.

Hur ska integrationen fungera om vi nästan aldrig träffas? Jag skäms över att vi inte tänkte på det när vi för 18 år sedan köpte hus i en vit enklav.

Som tur är har våra barn valt att pendla till skolor längre bort. Även om ingen spelare ur motståndarlaget går där finns tjejer och killar med alla möjliga hårfärger, hudfärger och bakgrunder. Då finns i alla fall en möjlighet till samtal.

Birgitta Forsberg

Birgitta Forsberg är näringslivskrönikör på DN och taxichaufför åt barnen på fritiden. På så vis rör hon sig på många ställen.