Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-07-04 01:30

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/sthlmimitthjarta/2016/10/21/djurgarden-12-35/

STHLM i mitt hjärta

Djurgården 12.35

Vi blev nog aldrig lika frispråkiga som Monica

Berätta nu om era liv, sa Monica.

Vi satt i trädgården och åt lunch på Ulla Winbladh. Vi var vikarier på kvällstidning, hon var vår chef, glad, frispråkig och rödhårig, och hade tagit med oss på avskedslunch. Vi var unga och oerfarna, men vi försökte nog alla armbåga oss fram med hjälp av en nogsamt uppmålad fasad av käckhet och duglighet.

Livet bakom skölden, allt det där som inte var hårt och skinande och självklart, var inget vi pratade om – inte högt i alla fall. Att bli övergiven, att bli med barn, att inte bli med barn, bråk om pengar, amningsblues, bebisar som inte sov, män som bara sov. Allt det där som det kändes som om det var saker vi borde skämmas för. Men som i själva verket bara var livet.

Allt det där ville Monica att vi pratade om på den där lunchen. Sedan uppmuntrade hon oss att skriva om det. Hon brukade själv skriva krönikor om saker som man normalt inte skriver om – om förlupna män, kvinnobröst och livet från den icke-perfekta sidan.

Vi blev nog aldrig lika frispråkiga och rättframma som Monica. Men fasaden rämnade och vi började prata med varandra på riktigt. Och vi blev vänner för livet.

Först 22 år senare, hösten 2016, när jag får höra att Monica inte längre finns, förstår jag vad den där lunchen betydde för mig, för oss. Att prata – och skriva – om allt det där som fanns bakom fasaden, gjorde oss lite starkare.

Catia Hultquist

Catia Hultquist är chef för Stockholmsredaktionen och gillar att få blåsor i händerna vid montering av Ikeamöbler.