Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-15 19:04

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/sthlmimitthjarta/2016/10/28/bromma-16-30/

STHLM i mitt hjärta

Bromma 16.30

Nu är inte då, hon är inte jag och tiden har förändrats

Jag var en hora när jag var nio år.

I alla fall var det vad killarna i den nya klassen i det nya lilla samhället skrek efter mig.

När jag tog upp det med den kvinnliga läraren sa hon att det var inget märkligt, killarna menade ju egentligen inget illa.

Och det var ju så det var på åttiotalet; tjejer fick nyp i rumpan och vi fick skylla oss själva om vi blev tafsade på – det berodde ju på hur vi klädde oss.

Jag fick kraft av de fula orden, fick skinn på näsan och rapp käft – även om oron kan komma krypande när jag hämtar min dotter på skolan mitt i villaidyllen, eftersom jag inte tillhör den världen. Jag är frånskild, bor i lägenhet, och min dotter är nog en av få med separerade föräldrar på skolan. Kanske är det oron som får mig att uppmuntra min dotter att vara tuff snarare än söt.

Vi har hängt en dag i stan, dottern och jag, en dag som vi avslutade i Vasaparken. På tunnelbanan hem berättar hon hur hon stött på pojkar i parken som sagt att flickor ska bete sig på ett visst sätt, de ska leka tjejiga lekar och de kan inte spela Pokémon go.

– Vad sa du då, frågade jag och tänkte på den långa promenaden vi just tagit, en Pokémon walk från Gamla stan till Odenplan.

– Jag sa att det finns inget som är tjejigt och killigt. För det gör det ju inte, säger hon självklart.

Jag sträcker på mig, trampar lätt fram. Nu är inte då, hon är inte jag och tiden har förändrats. Hon köper inte de givna rollerna så lätt, hon har skinn på näsan och ganska rapp käft. Och i mitt hjärta ler jag stort.

Caroline Cederquist

Caroline Cederquist är nyhetschef på DN Sthlm och gillar skarpt att bli överraskad och få nya perspektiv.