Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-22 23:53

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/sthlmimitthjarta/2016/10/30/hornstull-18-59/

STHLM i mitt hjärta

Hornstull 18.59

Mitt liv som nedåtgående hund

Det händer alltid.

En minut innan passet ska börja öppnas dörren, och en sista deltagare stressar mot ställningen med yogamattor medan hon spanar ut över salen. Vid det laget har alla vi andra fördelat utrymmet i salen perfekt mellan oss, men nu måste någon maka på sig i sista stund, så kvinnan tassar fram och rullar ut sin matta precis framför mig.

Vi tar ett djupt andetag och höjer armarna och sänker axlarna och lutar oss framåt. Vi storstadsbor som så gärna tänjer på gränserna. Eller i alla fall våra kroppar.

Jag nuddar nästan kvinnan framför mig, kan hon känna att jag blänger? Det är väl inte så trevligt men jag måste försöka se lite tuffare ut, för annars blir det alltid jag som får mitt revir invaderat, ja, förutom alla gånger när det råkar vara jag som kommer allra sist.

Fjorton år efter mitt första yogapass kan jag nudda golvet med fingertopparna, om jag har en bra dag.

Kanske skulle det vara lättare att vara flexibel, om det bara inte var så trångt. Och om man tänker på det, kanske någonstans i en nedåtgående hund, så upptar ju yogamattan dyrbar golvyta i Stockholms innerstad. Tankarna flödar, en snabb kalkyl av mattans längd och bredd, det måste vara drygt en kvadratmeter, mer än 100 000 kronor, som bostadspriserna ligger nu.

Inte undra på om man blir lite inskränkt.

Vi andas och gör en uppåtgående hund.

Till slut har 60 minuter passerat och vi tackar oss själva.

Kvinnan erbjuder sig att ta hand om min matta. Omtanken är oväntad, och det är ett mått av skuld i mitt tack.

Karin Eriksson

Karin Eriksson är politisk reporter på DN och känner sällan inre frid.