Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-22 19:13

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/sundellssiffror/2014/05/29/chockraset-i-opinionsmatningen/

Sundells siffror

Chockraset i opinionsmätningen

Snart är det bara 100 dagar kvar till riksdagsvalet och innan vi är där kommer det publiceras skrämmande mängder opinionsmätningar. Opinionsmätningar är i grunden bra – de hjälper partierna att anpassa sin politik till väljarkåren och väljarna att fatta ett informerat beslut. Det är också en triumf för statistiken och samhällsvetenskapen att de är så pass träffsäkra. Genom att fråga 1000 eller 2000 människor får man en riktigt bra bild av vad flera miljoner tycker. Christian Engström (PP) sa inför en debatt häromveckan att man lika gärna kunde läsa horoskop som opinionsmätningar – så är det verkligen inte.

De är däremot inte hur träffsäkra som helst. Eftersom man bara undersöker ett urval av finns det alltid en felmarginal. När ett slumpmässigt urval används kan felmarginalen beräknas. Med 1000 personer i urvalet och när den observerade andelen är 30 procent är felmarginalen ca 2-3 procentenheter. Richard Öhrvall har skrivit mer om det här. Flera opinionsinstitut använder nuförtiden dessutom inte slumpmässiga urval, vilket innebär att man inte ens kan beräkna felmarginalen statistiskt.

Felmarginalen gör att vi inte kan vara säkra på att små förändringar i mätningarna från en månad till en annan verkligen avspeglar ändrade uppfattningar i befolkningen och inte bara att vi råkat få en lite annorlunda sammansättning av svarande. Statsvetare och andra har därför ett tag uppmuntrat till sammanvägningar av mätningar, till exempel Henrik Ekengren Oscarssons mätningarnas mätning.

Trots detta gör massmedia ofta rubriker på förändringar inom felmarginalen, vilket jag på ett sätt förstår – har man betalat för en mätning vill man att det ska bli en nyhet av det. Alla kan ju inte heller väga samman andras mätningar, någon måste ju också betala för de enskilda mätningarna.

Samtidigt kan överdrivna tolkningar av små förändringar i enskilda mätningar förvirra bilden av opinionsläget. Jag tycker att man ska fokusera på de större trenderna, det är där mätningarna är träffsäkra. För att illustrera detta har jag sammanställt alla opinionsmätningar som United Minds gjort åt Aftonbladet sedan Stefan Löfven tillträdde som partiledare för Socialdemokraterna (februari 2012). Juli 2012 gjordes ingen mätning. Resultaten finns sammanställda i en Excelfil som man kan ladda ner här. Jag valde Aftonbladet för att det är en av de allra största tidningarna och för att kvällstidningar oftast sätter mer sensationella rubriker än morgontidningarna, men det hade säkert gått att få liknande resultat även med andra tidningar.

I det första diagrammet visas opinionsstödet i de månatliga väljarbarometrarna för de Rödgröna och Alliansen, tillsammans med rubrikerna för artiklarna där mätningarna redovisades. När rubrikerna handlat om något annat, till exempel Sverigedemokraterna, har de utelämnats. De streckade linjerna är linjära trendlinjer.

Det är helt klart att det finns tydliga trender. De Rödgröna har ökat under perioden, och Alliansen har backat. Men att läsa rubrikerna i det här större sammanhanget ger ett i mina ögon parodiskt intryck. Augusti 2012 är rubriken ”Reinfeldts krissiffror. Nya tuffa beskedet: Alliansen backar mest – nu drar rödgröna blocket ifrån”, trots att Moderaterna står helt stilla och Alliansen som helhet tappar 0,3 procentenheter. De rödgröna går fram med 0,1 procentenheter! Det är total status quo. Februari 2013 är rubriken ”Alliansens kris inför ödesmötet”. Nästa månad ökar Alliansen med 0,5 procentenheter men rubriken är ”Dyster syn för statsministern”, eftersom M backar 1,6 procentenheter. Inom felmarginalen, och nästa månad går också M upp 1 procentenhet igen. Juni 2013 är rubriken ”Åt fel håll Reinfeldt” trots att Alliansen ökar 0,5 procentenheter.

Oktober 2013 åker Reinfeldt på en ”dubbelsmäll”. Månaden därpå ökar Alliansen med 3,2 procentenheter men då handlar rubriken om att ”S rasar mot 2010 års katastrofnivå”. Alliansens minskning i december får då rubriken ”Nytt ras för moderaterna”, då partiet backar med 1,7 procentenheter.

Jag tycker att mer korrekta rubriker för i princip alla månader hade varit ”ingen vändning på Alliansens nedåtgående trend” eller ”fortsatt ledning för de Rödgröna”. Men genom att ibland skriva om ett enskilt parti och ibland blocken finns det alltid någon lite större nedgång att lyfta fram (nästan alla rubriker fokuserar på minskningar, eller ”ras”).

En motsvarande granskning av Sverigedemokraterna ger också lätt komiska resultat.Partier har haft en uppåtgående trend under hela perioden. November 2012 uppnås ”Högsta nivån – någonsin”, men när partiet månaden därpå backar till den tredje högsta nivån någonsin sätts rubriken ”SD backar kraftigt – väljarna sviker efter skandalfilmen”. Två månader senare är det tillbaks på den höga nivån. I april 2013 är rubriken ”SD tappar stöd” trots att minskningen bara är 0,2 procentenheter. Det finns ingen möjlighet att en mätning (utan uppemot 100 000 svarande) skulle kunna fånga upp en så liten förändring.

Centerpartiet har under perioden haft en i princip helt platt trend, kring fyra procent. Mätningarna sicksackar runtomkring trenden (på grund av slump), men vid två tillfällen lyfts de tillfälliga nedgångarna fram som särskilt dåliga. Ta september 2012, som beskrivs som ett ”Katastrofras för Lööf”. Månaden därpå är partiet tillbaks ovanför fyra procent, helt förenligt med att ”raset” bara var slump.

Alltså – titta på de stora trenderna, och på sammanvägningarna! Större delen av väljarkåren sitter inte klistrade framför Twitter och hänger med i de politiska utspelen minut för minut. En vanlig månad händer inte så mycket i opinionen, trots tidningarnas krigsrubriker.