Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-22 15:40

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/sundellssiffror/2014/06/14/vad-ekonomin-sager-om-valresultatet/

Sundells siffror

Vad ekonomin säger om valresultatet

Idag är det tre månader kvar till riksdagsvalet. Hur kommer det att gå? Ingen vet, men det har blivit alltmer populärt att försöka förutsäga hur det kommer gå i val, särskilt efter den enorma uppmärksamhet New York Times ex-bloggare Nate Silver fick i samband med presidentvalet i USA 2012. Silver kritiserades då han tidigt pekade ut Obama som favorit, men visade sig till slut ha förutspått valutgången väl. Silver förlitade sig på en (hemlig) kontinuerligt uppdaterad statistisk modell som först utgick från det ekonomiska läget för att mer och mer utgå ifrån opinionsmätningarna.

Trots att Silver fick rätt i det mesta tycker jag att det finns intressantare förebilder när det handlar om att förutspå val. En sådan är Douglas Hibbs. Tre och en halv månad före presidentvalet förutspådde han att Obama skulle förlora, och bara få 47,5 procent av rösterna (artikel här). I verkligheten fick Obama 51,1 procent och vann övertygande. I jämförelse med Silver, som dessutom fick rätt när det gällde alla val till senaten, står sig Hibbs till synes slätt.

Men det beror på vad man ska ha förutsägelsen till. Om det bara handlar om att komma så nära valresultatet som möjligt vinner Silver. Men om det istället handlar om att försöka lära sig något om dynamiken i presidentvalen så tycker jag att Hibbs vinner. Hibbs helt genomskinliga modell bygger nämligen bara på två faktorer: tillväxt i disponibel inkomst per capita, och amerikanska dödsfall i krig under mandatperioden. Utifrån dessa två enkla faktorer får Hibbs en rätt bra uppskattning av hur många som kommer stödja den sittande presidentens parti. Det visar att amerikanska presidenter i mångt och mycket står och faller med ekonomin. Prognoser som bygger på opinionsmätningar ger däremot ingen förklaring till valutgången, säger inget om varför folk röstar som de gör.

Jag har i samarbete med en av de mest välrenommerade forskarna inom valprognosforskning, professor Michael Lewis-Beck från University of Iowa, försökt utveckla en enkel modell för att förutsäga stödet för sittande regering och stödpartier i svenska riksdagsval. Vi blir naturligtvis glada om vi kommer nära valresultatet, men det är inte det enda målet. Det är också viktigt att modellen ska vara enkel och transparent. En fullständig beskrivning av hur vi gått tillväga finns i den här korta uppsatsen.

I korthet har vi undersökt sambandet mellan valresultatet och tre viktiga ekonomiska variabler: genomsnittlig BNP-tillväxt, genomsnittlig inflationstakt, och förändring i arbetslösheten under mandatperioden. Data utgörs av de 12 riksdagsvalen sedan 1973. Tanken är enkel: När arbetslösheten sjunker, ekonomin växer, och inflationen är låg vill väljarna fortsätta med samma regering, och röstar då på den eller något av dess stödpartier. Det är naturligtvis inte samma sak att rösta på Vänsterpartiet som på Socialdemokraterna, men en röst på Vänsterpartiet har alltid varit en röst på en socialdemokratisk statsminister. Därför räknar vi en röst på Vänsterpartiet som en röst på sittande regering under socialdemokratiska statsministrar. Detsamma gäller för miljöpartiet 2002 och 2006.

Den kombination av variabler som vi tycker fungerar bäst är en modell med bara arbetslöshet och inflation. Teoretiskt sett verkar det rimligt – jobben är nästan alltid en av väljarnas viktigaste frågor, och årets val är inget undantag. Grundläggande nationalekonomi säger också att arbetslöshet och inflation hänger ihop (den så kallade Phillipskurvan). När arbetslösheten är låg är inflationen hög, och vice versa, i alla fall på kort sikt.

Våra analyser leder fram till en mycket simpel formel för att uppskatta vilken andel av rösterna sittande regering och stödpartier får i ett riksdagsval:

Röstandel = 50,6 -1,1*Förändring av arbetslösheten under mandatperioden -0,4*Genomsnittlig inflationstakt under mandatperioden

I grafen jämförs modellens framräknade värden med det faktiska utfallet, tillsammans med vår förutsägelse för 2014 (blå cirkel). Den diagonala linjen visar när utfallet är exakt som det förväntade värdet. Ju tätare prickarna är samlade runt denna linje, desto mer träffsäker är modellen. Gröna prickar är val där samma regering fortsatte efter valet, röda val som innebar maktskifte.

Det finns en hyfsad överensstämmelse mellan förväntade värden och faktiskt utfall: modellen förklarar 61 procent av variationen i utfall. Man kan också till exempel se att pricken för 2010 är högt över linjen. Det betyder att alliansregeringen klarade sig bättre än förväntat, givet att arbetslösheten stigit kraftigt under mandatperioden. På samma sätt ”underpresterade” regeringen 1991. Det visar på en sådan här modells svaghet – den tar ju inte hänsyn till att det var en global finanskris under mandatperioden 2006-2010, eller att mycket annat i ekonomin förutom arbetslösheten hade gått sönder vid valet 1991.

Den blåa cirkeln visar vilken rösteandel som förväntas givet den ekonomiska situationen. Den ej säsongsrensade arbetslösheten för åldrarna 16-64 år steg mellan september 2010 och april 2014 med 0,7 procentenheter. Inflationen har i genomsnitt varit 0,27 procent. Detta ger en förväntad röstandel på 49,7 procent för alliansregeringen i september.

Ett sådant utfall skulle vara alliansens bästa valresultat hittills. Givet de senaste årens medierapportering låter det osannolikt. Men arbetslöshetens utveckling är i jämförelse relativt ”normal” – sämre än fem tidigare regeringar, bättre än sju. Inflationstakten är å andra sidan lägre än i någon av tolv tidigare mandatperioderna. Detta är orsaken till den höga skattningen.

För jämförelsens skull har vi även gjort en superenkel modell för att förutsäga valresultatet givet Sifos majmätning. Formeln ser ut såhär:

Röstandel = 22,8 + 0,53*Röstandel i Sifos majmätning

Förutsägelsen är alltså inte bara att valresultatet ska bli detsamma som i majmätningen. Analyser visar att de år då regeringen och stödpartierna legat väldigt lågt i maj ökade de något till valet, och vice versa de år då de ledde stort i maj (vilket illustreras i den här grafen). I grafen nedan visas förväntade värden och faktiska utfall.

Här är prickarna samlade något tätare kring linjen: Sifos majmätning kan förklara 76 procent av variationen i utfall. Förutsägelsen för 2014 blir här helt annorlunda: regeringen förväntas utifrån de 38,7 procent som stödde dem i maj endast få 43,4 procent av rösterna. Det är alltså betydligt högre än röstandelen i majmätningen (38,7) och högre än andra förutsägelser som bygger på opinionsmätningar (här förutspås till exempel 37,4 procent)

Det är alltså stor skillnad mellan de två prognoserna vi gör här. I det ena fallet förutspås att alliansen med största sannolikhet fortsätter vid makten, i det andra inte. Vilken är mest sannolik? Det är mindre variation kring linjen i opinionsprognosen, vilket talar för den. Å andra sidan säger den ingenting om varför resultatet skulle bli som det blir. De båda prognoserna är dock samstämmiga i fråga om att regeringens valresultat troligen blir bättre än vad opinionsmätningarna visar just nu. En förklaring till en sådan upphämtning skulle kunna vara att det ekonomiska läget inte är så tokigt i jämförelse med 2010.

Avslutningsvis: Sådana här prognoser är naturligtvis mycket osäkra. Se det som grova uppskattningar. Men särskilt den ekonomiska prognosen kan kanske vara ett komplement till det i nuläget rätt ensidiga fokuset på opinionsmätningarna. Eventuella avvikelser från den ekonomiska modellens förutsägelser säger oss om regeringens valresultat är bra eller dåligt i förhållande till det ekonomiska läget, vilket är nog så intressant.