Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-18 14:01

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/teknikbloggen/2012/12/06/lite-av-intresse-pa-internets-alla-topplistor/

Teknikbloggen

Lite av intresse på internets alla topplistor

Marco Arment ger inte mycket för nätets topplistor. I första avsnittet av den nya podcasten Crossover förklarar han varför.

Marco Arment är utvecklaren bakom en av de tjänster/appar jag använder allra mest: Instapaper. I Instapaper sparar jag alla artiklar och text som jag hittar på webben men inte hinner läsa just då. När tid finns plockar jag upp min telefon och tar mig igenom ett par av dem.

I podcasten berättar Marco Arment att han då och då blir ombedd att lägga till en topplista i Instapaper, så att man som användare ska kunna se vilka artiklar som är populärast just nu. Men han vägrar, av två anledningar:

För det första är listan av de mest sparade artiklarna i Instapaper tråkig. Det är samma artiklar i topp där som i topp på nätets största webbplatser. En topplista skulle alltså inte vara ett särskilt bra sätt för oss användare att upptäcka sånt som vi vill läsa – mycket skulle vi redan ha sett.

För det andra tror han att en offentlig topplista skulle en spammagnet. Artiklar där skulle ses av många ögonpar, och därmed skulle spammare försöka hitta olika sätt att få in “sina” länkar på listan.

En titt på topplistorna som Google har presenterat idag visar att det ligger mycket i Marco Arments argumentation. Att den totala topplistan – med Facebook, Aftonbladet och Youtube på de tre översta platserna – ser ut som den gör har sin förklaring i hur webbläsarna har utvecklats. De har inte längre en ruta för webbadresser och en ruta för sökningar, utan har kombinerat de två funktionerna i en. Den som slarvar och skriver “facebook” istället för “facebook.com” kommer alltså att göra en sökning.

Men inte heller de övriga topplistorna är någon jätteintressant läsning. De innehåller helt enkelt för mycket allmängods och för lite som får mig att upptäcka nya saker. Samma sak med topplistorna på Spotify.

En annan parallell till Arments argumentation går att hitta hos Twitter, som har två typer av topplistor. Den ena kallas för “trending topics” och innehåller de tio för tillfället mest omtwittrade orden. Här finns en global lista, och ett antal mer geografiskt avgränsade. Bland annat en svensk. Där återfinns när detta skrivs bland annat #snökaos, och #itivarden, vilket gör den här torsdagen till en ganska typisk twitter-dag. Lite nyhetshändelser och lite konferens med twittrande deltagare. I måndags tog det inte lång stund innan #strömavbrott trendade, efter problemen i Stockholm.

Och inte sällan är twittertrenderna helt sönderspammade.

Men Twitter har inte bara de allmänna topplistorna, utan erbjuder även två varianter av listor skräddarsydda för varje användare. Den ena är tailored trends, som är ett urval baserat på var användaren befinner sig och vilka andra twitteranvändaren han eller hon följer. Också den får väl sägas fungera sådär.

Desto bättre är den dagliga sammanfattningen som går att få via e-post. Den är inte fokuserad på ämnen, utan innehåller de länkar som många av dem jag följer på Twitter har tipsat om under det senaste dygnet.

Och nu blir det genast bättre. Mycket bättre. I det mailet hittar jag nästan varje dag något som intresserar mig. Förklaringen är att urvalet är baserat på vilka personer jag följer och vilka länkar jag klickat på tidigare.

Eftersom jag själv väljer vilka jag följer på Twitter är sannolikheten stor att länkar som många av dem tipsar om intresserar mig. Och genom att hålla koll på vilka länkar jag faktiskt klickar på kan Twitter vikta tips från olika personer olika tungt.

Våren 2011 fick Eli Pariser stor uppmärksamhet för sin bok The Filter Bubble. I den argumenterar han för att den personaliserade webben är ett hot mot demokratin, eftersom tanken är att förse oss med mer av sånt som tjänsterna vet (eller tror) att vi är intresserade av. Ett ofta citerat exempel är när han bad två vänner googla “Egypten”: Den ena, politiskt intresserad vilket Google givetvis hade koll på, fick träffar om de pågående upproren, den andra träffar om Egypten som resmål.

Jag tror absolut att det ligger en del i Eli Parisers resonemang, och att det är något som vi som internetanvändare måste vara uppmärksamma på. SVT:s dokumentär Du är googlad visar också hur viktigt det är med grundläggande kunskap om hur ett sökresultat skapas för att kunna värdera det: Google ger inte objektiva svar.

Men topplistorna från nätjättarna visar också att tjänster vars urval skulle ske enligt principen “minsta gemensamma nämnare” inte är särskilt intressanta. För det är mängden information på internet alldeles för stor.

Ett visst mått av personanpassning måste till.