Att visa upp sitt barn

För några veckor sedan avslutade jag ett blogginlägg om integritetsövertramp på nätet med en uppmaning:

"I många fall är det enkelt: Fråga. Får jag tagga dig nu när jag checkar in på Gamla Ullevi? Är det okej att jag lägger upp den här filmen på dig? Den här roliga bilden på dina barn, får jag visa den för mina vänner på Facebook?"

Den där sista frågan om barnen har hängt kvar hos mig.

Jag gör som många andra föräldrar, använder nätet för att visa hur fantastiska jag tycker att de är. Laddar upp en bild här, återberättar ett roligt citat där.

Redan innan de vet vad internet är har jag börjat dokumentera delar av deras liv online. Inte i total öppenhet, och långt ifrån allt de gör och säger. Det mesta kan bara ses och läsas av människor som de faktiskt träffar i verkliga livet, och på de flesta bilder går de inte att identifiera.

Min relativa försiktighet handlar inte om en rädsla för att bilderna ska hamna i fel personers händer. Istället är det barnens personliga integritet som styr. Eftersom de inte vet vad jag gör kan de heller inte säga ifrån. Och att fråga en femåring om jag får lägga upp en bild på nätet är fullständigt meningslöst. Så därför är jag (förhoppningsvis) försiktig med vad det är jag laddar upp och gallrar hårt.

Men räcker det?

I mitten av november lyssnade jag på en föreläsning av Mathias Klang, forskare i sociala medier vid IT-universitetet i Göteborg och på Borås Högskola. Han lyfte ett perspektiv som jag faktiskt inte alls hade reflekterat över:

Vad som händer när de som är små barn idag växer upp och själva börjar använda nätet. De skaffar ett eget konto på Facebook, eller vilket socialt nätverk det då är som gäller, och hittar plötsligt massor av bilder och anekdoter på och om sig själv.

"Hej Klara! Stämmer det att dina föräldrar är Kalle och Karin? I så fall, här är alla bilder och allt de redan skrivit om dig här hos oss."

Facebook ställer, vad jag vet, inte den frågan idag. Men det är inte på något sätt osannolikt att en liknande funktion kommer i framtiden, på Facebook eller någon annanstans.

Vilket givetvis kan vara en fantastisk upplevelse, ett väldigt konkret bevis på hur mycket jag tycker om mina barn. Men kanske också upplevas som ett rejält integritetsövertramp.

På ett sätt är det inget nytt. Mina föräldrar har foton från min barndom, och jag är säker på att de delat både en och två dråpliga historier om mig med sina vänner.

Men på ett annat sätt är det mycket som skiljer sig. Hur ofta och hur mycket vi delar, men framför allt antalet personer som får se och läsa.

Jag vet verkligen inte vad som är okej och vad som inte är det. Men jag känner mig säker på att det åtminstone är något att fundera över.

Om inte annat för att ha ett bra svar om några år, när det är jag som får frågan: "Varför har du laddat upp så många bilder på mig på nätet?"