Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-01-25 15:55

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/teknikbloggen/2013/03/08/vad-ar-det-egentligen-vi-mater/

Teknikbloggen

Vad är det egentligen vi mäter?

Sveriges mest inflytelserika twittrare är Jonas Gardell. Det hävdas i undersökningen Twitterbarometern 2013 som publicerades i går.

Jag skriver “hävdas”, eftersom listorna i Twitterbarometerna inte på något sätt är absoluta sanningar. Även om man kan få den uppfattningen när man läser hur media rapporterar. Till exempel skriver branschtidningen Resumé: “Medieakademins Twitterbarometer presenterades i dag. Den ger vid handen att Expressens stjärnreporter Niklas Svensson är den mest inflytelserika svenska journalisten på Twitter.”

Tidningar har i många år ägnat sig åt att skapa olika typer av topplistor. Det kan vara näringslivets mäktigaste kvinnor eller något annat.

Men det här är rankinglistor som alltid har ett inslag av subjektiv bedömning, där redaktionen sätter betyg. När det sedan pratas om dessa listor används ofta ord som signalerar detta och som indikerar att mottagaren har ett kritiskt förhållningssätt till det som presenteras: “Har ni sett Veckans Affärs lista över näringslivets mäktigaste kvinnor? Enligt dem kommer Annika Falkengren först på sjätte plats. Det är ju helt fel!”

Inte i någon av de texter jag hittills sett om Twitterbarometern används “enligt” eller något liknande signalord.

Förklaringen tror jag finns i hur listan är sammanställd: Man har låtit datorer räkna fram den. Datorer ses fortfarande som något magiskt, som kan göra saker på egen hand. Men man glömmer ofta bort att de alls inte agerar efter egna idéer, utan bara följer de kommandon som de fått.

När jag på Twitter frågar hur listorna är gjorda får jag svar från David Fendrich på Aitellu, företaget som sammanställt dem. Det visar sig att tre faktorer ligger till grund för rankingen av svenska twitterkonton:

* Hur många svenska följare ett konto har.

* Hur många svenska följare dessa i sin tur har.

* Hur många svenska retweets kontot får.

Det är allt.

Klout är ett amerikanskt företag som också skapar topplistor utifrån människors nätaktivitet. Företaget har fått mycket kritik, och när jag läser hur Klout Score används känner jag mig inte helt bekväm. Men Klouts poäng baseras åtminstone, enligt företagets egen utsaga, på 400 parametrar.

Inte tre, som i fallet med Twitterbarometern.

Och läser man inte bara listorna utan hela dokumentet Twitterbarometern 2013 inser man att begreppet “inflytelserikt” minst sagt är vagt:

“Resultatet av det [de tre faktorerna] blir ett mått på hur inflytelserikt ett konto är då vi får en uppfattning om hur stor räckvidd det har och hur populära tweets det producerar.”

Personligen tycker jag att just “räckvidd” är en mer korrekt benämning på det Twitterbarometern faktiskt mätt.

Men framför allt: Också i rapporteringen om och bedömningen av Twitterbarometern är det på sin plats att lägga till eller tänka ett “enligt”. Topplistorna är inte en absolut sanning, utan är framräknade utifrån val gjorda av människor.

I takt med att allt mer digitaliseras blir det också allt enklare att räkna och mäta.

På Webbdagarna, en tvådagarskonferens arrangerad av tidningen Internetworld, föreläste igår Kevin Kelly. Han är en av grundarna till Wired och författare till fler böcker om teknikutvecklingen.

I sin föreläsning lyfte han fram tolv trender som är viktiga för framtiden. Två av dem handlade just om att mäta. Den ena är det som kallas quantified self, på svenska ofta översatt till livsloggning. Med olika tekniska lösningar kan vi mäta hur vi rör oss, hur vi sover, hur många mejl vi svara på, var vi är och allt man kan tänka sig. Den andra trenden är externa sensorer som också registrerar oss, många gånger utan att vi är medvetna om det.

“Allt som går att mäta kommer att mätas”, slår Kevin Kelly fast. Och på direkt fråga är han också övertygad om att vi kommer att ha nytta av datan som samlas in. Att det kommer kunna förbättra sjukvårdens möjligheter att ställa korrekt diagnos när läkarna vet mer om den enskilda patienten känns uppenbart.

Men det finns baksidor. Jag skrev för ett tag sedan om hur mobiltelefoner kan användas för att följa hur kunderna rör sig i en fysisk butik. Inte helt självklart att vi vill kunna spåras på det sättet, va?

Ben Hammersley, brittisk journalist och författare, lyfte i ett föredrag för en månad sedan problemet med att vi mäter fel saker. Något går att mäta, då gör vi det och sen försöker vi dra generella slutsatser ur den datan. Hans exempel handlar om yrkeslivet, där man idag enkelt kan mäta hur de anställda använder sina verktyg, men inte lika enkelt vad de når för resultat med dem. Konsekvensen är att man börjar optimera fel saker – så att de anställda använder verktygen på ett sätt som förbättrar mätresultaten.

Allt det här kopplar tillbaka till blogginlägget jag skrev i förra veckan, om varför jag tycker det är så viktigt att vi börjar lära våra barn och ungdomar grunderna i hur datorer fungerar. Lär dem programmera, åtminstone lite grann, istället för att bara använda datorer för att skapa i de färdiga programmen.

De måste förstå att en dator inte fattar några beslut på egen hand, att det finns människor som talat om för dem vad de ska göra. Människor som valt vilka faktorer som ska vägas in i en beräkning, och som ligger till grund för det som kan se ut som ett relevant och totalt objektivt resultat.