Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-20 11:46

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/teknikbloggen/2013/08/23/hur-mycket-av-omgivningen-ar-okej-att-spara/

Teknikbloggen

Hur mycket av omgivningen är okej att spara?

Flera amerikanska tekniksajter skrev igår om Kapture. Armbandet, som ska finnas till försäljning i vår, spelar hela tiden in allt ljud i omgivningen, men om användaren inte trycker på en knapp kastas allt som är äldre än en minut. Tanken är att kunna spara viktiga, roliga eller på andra sätt värdefulla ögonblick.

I förrgår stod Martin Källström på scenen på The Conference i Malmö och pratade om en liknande produkt. Han är vd på Linköpingsföretaget Memoto som utvecklar kameran med samma namn.

Memoto-kameran sätter man fast som en brosch på kläderna. Sen tar den två bilder minuten, utan att användaren behöver göra något. I sin presentation på The Conference förklarar Martin Källström att han bland annat att inspirationen till kameran kommer från hans två barn, eller rättare sagt önskan att spara minnen från deras uppväxtår. Med en Memoto i tröjans halsöppning blir det möjligt att vara närvarande i nuet och samtidigt spara det. Och inte heller blir det bara de ögonblick som man vet är speciella som dokumenteras, utan också vanliga vardagshändelser.

Jag har också två barn och förstår precis vad Martin Källström menar. Jag har tagit oerhört många foton av dem, skrivit upp åtskilliga saker de sagt och gjort. Men skulle gärna ha fotat och skrivit mer.

Som mycket annan teknik går prylar som Memoto, den konkurrerande kameran Autographer, Kapture och Google Glass att använda på bra och dåliga sätt. Om jag använder en kamera eller ett armband för att spara minnen från mina barns uppväxt är det en sak, men om jag skulle komma utrustad med de här prylarna till jobbet? Det går i alla fall inte att utesluta att arbetskamraterna skulle protestera och arbetsgivaren säga åt mig att stänga av.

I frågestunden efter presentationen får Martin Källström frågan om det handlar en demokratisering av övervakningssamhället, där vi kan hålla koll på dem som övervakar oss, eller är det slutet för den personliga integriteten. Han svar handlar bland annat om begreppet sousveillance, att varje individ ska ha en möjlighet att spara sin version av varje situation hen deltar i. Detta som motvikt till makthavare med tillgång till mer omfattande övervakningsutrustning, utrustning som inte alla gånger används på ett objektivt sätt.

När jag intervjuat Martin Källström har han också berättat att integritetsaspekten är en fråga de funderat mycket på i utformningen av kameran. Memotos sätt att ta sig an problemet är att kameran inte går att stänga av. Har man den på sig fotograferar den. På The Conference konstaterade han att det finns gott om spionkameror, utformade som pennor och annat, att köpa för den som vill fotografera i smyg. De som utvecklar Autographer har å sin sida valt ett klargult linsskydd som tydligt syns när kameran är avstängd. I båda fallen är tanken att omgivningen ska veta att de fotograferas. Men det förutsätter att de i första läget alls förstår vad det är för pryl jag har hängande på min kropp.

Var och hur man får lov att fotografera i Sverige är reglerat i lag, en lag som för övrigt förnyades i somras. Men hur vi tar till oss ny teknik och hur dess användning är reglerad i lagtext stämmer inte alltid överens. Om livsloggningsprylar får stort genomslag, då kommer vi med all säkerhet också få en debatt om var och när och hur det är okej att spara det som händer i omgivningen, en debatt ur både ett juridiskt och socialt perspektiv.