Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-01-22 18:27

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/tvbloggen/2010/02/19/en-hyllning-till-popsen-6369/

TV-bloggen

En hyllning till Popsen

Foto: SVT

Jag minns mitt livs första presskonferens. Jag var nitton eller kanske tjugo, praktikant på Radiosporten och fullkomligt livrädd. Ensam var jag utsänd att bevaka någon halvstor nyhet men hela tiden var jag fullt upptagen med att försöka se ut som att jag hörde dit. André Pops var också där. Han var den ende av de övriga journalisterna som hälsade på mig och småpratade vänligt där jag stod bortkommen mot en vägg.


Ett decennium senare är André Pops SVT-sportens klippa i studiosammanhang. När han tog över efter Peter Jihde verkade han först blek och profillös, men med sitt återhållna och trygga sätt har han smugit sig till en självklar plats i folks vardagsrum. Han är ingen Jihde eller Ekwall eller Wikegård. Han har inga minnesvärda kännetecken eller manér, ingen stjärnglans eller divalater. Han är inte den som tar över ett rum med sin blotta existens eller bjuder på självsäkra oneliners. Men han är den som vinner i längden. Alltid professionell, alltid sympatisk, alltid stabil. Alltid närvarande.


I går sänkte han blicken när Jonas Karlsson retsamt påpekade hans blöta ögon efter bilderna på Anja vid prisceremonin. En mer grandios personlighet skulle spelat på känslorna, understrukit tårarna och tagit fram alla de stora orden. Men inte André. Han böjde förläget huvudet och gick vidare i sändningen, och den lilla gesten sa precis lika mycket som när Lasse Granqvist går upp i falsett eller när Ejeborg gastar så det distar i mikrofonen.


Varje dag i Vinterstudion gör han precis det han gjorde med mig på den där presskonferensen. Han bjuder in. Lågmält och vänligt bjuder han in och välkomnar den som vill. Och plötsligt känns det som att man kanske hör dit lite ändå.

Foto: Peter Knutson