Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-18 01:18

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/tvbloggen/2010/06/29/klungan-lamnar-mig-mallos-7672/

TV-bloggen

Klungan lämnar mig mållös

Foto: Petrus Sjövik, SVT

Jag har så mycket att säga om Klungans SVT-serie "Ingen bor i skogen". Så mycket att säga men inga ord att säga det med. Tre avsnitt har sänts, och efter varje har jag upprymt öppnat munnen bara för att inse att meningarna inte formulerar sig, att åsikterna och tankarna retsamt svävar kvar i abstrakt form.


"Ingen bor i skogen" är nämligen den typ av tv som inte låter sig greppas så lätt. Den typ av humor som inte går rakt fram, knappt ens i sicksack, utan via en omväg och över en mur och genom en sluss. Är det ens roligt? har tv-recensenter och tittare frågat sig. Tja. Jag har inte skrattat högt en enda gång. Jag har tittat ensam, ska sägas, avskärmad, bara jag och Klungan. Jag vill ha det så. Vill få alla intryck direkt till mig, utan att tänka på hur jag ska eller borde reagera. Vill inte se min blick speglas i någon annans eller någon annans i mig. Inte först.


Men efteråt! Åh, vad jag vill spegla mig. Jag härmar rösterna, spelar upp scenerna, återberättar replikerna för alla som vill lyssna. Då skrattar jag. Då skrattar jag så att jag måste lägga huvudet i knät och krulla ihop tårna. Som om det krävs en mellanhand. Som om jag behöver höra mig själv utifrån för att det absurda ska få fäste, för att skrattet ska förlösas. Ungefär som jag kände för "Torsk på Tallinn". Det är ensamt och sorgligt och svart - och hysteriskt roligt om än blott i andrahand.


Vilken god humor har inte mörka undertoner nuförtiden? Det är så vi bearbetar svåra saker, tunga saker, tänjer gränser, ruckar på tabun, allt det här vet ni redan, vi har sett det förut, så många har sagt det förut. Men att göra det så vackert, så fult, så skruvat och samtidigt självklart som Klungan gör det? Med hisnande djup i djupen och bredd i bredden och ytterligheter som kräver helt nya skalor?


Allt är inte bra. Det tycker jag inte, kan jag inte tycka. Så blir det när man kastar sig ut på det här viset. Det blir som det blir och jag vet knappt vad det är. Vad är det? Åtta människor i nio rum och en skog. Häpnadsväckande skådespeleri i halvtaskig sminkning i underskönt foto i bisarra kulisser. Tv som rör sig från knytnäve i magen till fnitterbubblor i huvudet till ett långsamt tryck över bröstet.


Nästa avsnitt ska jag skärma av mig igen. Då ska jag vara närmare gråt än skratt när jag ser mannen i hundkojan som bara längtar efter sin son, jag ska le förtjust åt Agneta och han som vill bli uppfostrad av djur och jag ska samla på mig igenkänningsrepliker och galenskaper att återuppleva och bearbeta tillsammans med andra. Så ska vi skratta. Efteråt. I än mer okynnesterapi, maskerad till humor.