Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-08 02:40

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/tvbloggen/2010/10/18/mallen-ar-alltid-for-trang-8317/

TV-bloggen

Mallen är alltid för trång

Jag var sju år gammal och barnprogrammet skulle snart börja. En blick på klockan, en blick på teven. Inget fick skymma sikten, inget syskon fick störa. Vilken vuxen som helst skulle ta det för sorglös förväntan, och det var det väl, men rastlösheten rymde också en viss oro. Vad skulle det vara idag?

Barnprogramsvinjetten var nämligen en flagg under vilken allsköns bråte samsades. Ibland kändes det som att en lång hand sträckts ner i hinken med all världens samlade barnteveproduktion, vevat runt lite och sedan kastat ut något i sändning. Men jag tackade och tog emot, helt utan urskiljning. Jag såg allt. Tanken att resa sig och gå fanns överhuvudtaget inte. Den stunden var helig, jag visste så väl att det var min tid, tid skräddarsydd till mig och de mina. Dyrbara minuter i det annars onåbart vuxna flödet. Så jag såg. Jag såg leranimationer  från öst trots att de var obegripliga. Jag såg "Ika i rutan" trots att hon var obehaglig. Jag såg bibliska stillbildsberättelser trots att de var obeskrivligt tråkiga.

Det fanns bra och det fanns dåligt och det fanns riktigt riktigt dåligt och allt såg jag med andäktig vördnad, för det var barnprogram och jag var ett barn och med ett barns svartvita logik behövdes inga andra skäl.

Förvirringen trängde igenom ibland förstås. När programledaren förställde rösten extra konstigt eller filmen om barn i Afrika var extra otillgänglig. Då kunde jag för en kort sekund vackla i min övertygelse om att programmet verkligen var riktat till mig. Men jag letade alltid. Jag satt där samma tid varje dag och letade efter markörerna som var mina, anpassade efter mig.

Så blir man vuxen. Och tror att det där uppfordrande någonstans utifrån och ovanifrån är över. Samtidigt blir man inbjuden till "tjejfilmspremiär" med vimmel, bubbel, klackar och märkesshopping och hetaste snackisen är en show dit inga män får komma och där skämten går ut på att kvinnor kan och på teve snurrar program om lyxfruar och reklam riktad till någon som bara vill vara snygg och när hon inte är snygg längre ska hon skura badrummet.

Då blir jag sju år igen. Sju år och vill konsumera lydigt men letar förtvivlat efter något som kan förklara varför jag förväntas känna mig hemma i det här.