Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-17 05:34

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/tvbloggen/2011/02/28/oscarsgalan-2011/

TV-bloggen

Oscarsgalan 2011

Som tv-nörd snarare än filmnörd är det inte för att få veta vilka som vinner de åtråvärda statyetterna som jag år efter år tvingar mig igenom timmar av stela leenden, jag-vill-tacka-hunden-och-hans-moster och otaliga reklamavbrott en natt i februari. Varför gör jag då det? Jo, för hur mycket man än måste kämpa mot sömndimman när en botoxad skådis robotläser klyschor om de nominerade för bästa kostym/smink/ljudeffekter, så går det inte att komma ifrån att Oscarsgalan är en av årets tv-höjdpunkter.

Här är några tankar efter den 83:e upplagan:

Den första omgången amerikanska röda-mattan-reportrar skrämde mig. Blåvita tänder, bakåtstramade ansikten och munnar som producerade en strid ström av tomt översvallande komplimanger. Det känns som att om utomjordingar kom hit för att indoktrinera oss skulle de se ut och bete sig precis sådär.

I jämförelse var Filip och Fredrik en ren fröjd. Problemet med F&F är bara att de behöver utrymme. Deras trademarkkäbblande fungerade bra i försnacket, sedan fick de problem när de behövde pressa in sig i korta inhopp (vilket resulterade i att de totalt frös ut Gunilla Pontén eftersom hon inte uttryckte sig tillräckligt kärnfullt) och sedan retade de gallfeber på folk när de pratade över både tacktal och sångnummer under själva galan. Droppen kom kanske när Filip Hammar kommenterade det finstämda collaget av människor som lämnat oss med orden: "Inget kanonår för In Memoriam".

Franco och Hathaway då? Nja. Franco var stel och fumlig och tajmingen var off. Ett plus dock för att Anne Hathaway fick dra det tyngsta komiska lasset och inte bara vara snygg. Men det är klart att det blir lite obekvämt när Billy Crystal gör entré och publiken plötsligt drar en suck av lättnad.

Kirk Douglas måste för övrigt ha gjort någon producent väldigt nervös där ett tag. Jag trodde nästan att orkestern skulle börja spela bort honom trots att han presenterade ett pris och inte tackade för ett.

Tacktalen var typiska Oscarstal. (Förutom att Melissa Leo sa f-ordet, hujedamej.) Vi hade höga förväntningar på Aaron Sorkin, som inte riktigt infriades. Manusvinnaren Siedler höjde nivån, Christian Bale skruvade upp värmen ytterligare och bästa talet höll Colin Firth, som kanske har jordens mest sympatiska framtoning.

Sammanfattningsvis: Blekt. Var det värt att förlora nattsömnen? Nej. Kommer jag att sitta här och ångra mig om ett år igen? Ja. Oscarsgalan är ändå Oscarsgalan.