Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-25 09:58

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/tvbloggen/2011/10/03/louie-och-jag/

TV-bloggen

"Louie" och jag

Nu under oktober och november ska komikern Louis C.K. skriva tredje säsongen av sin lätt självbiografiska serie "Louie". Han har sagt om den nya säsongen att den ska skilja sig från de två första. Och bli bättre. Jag väntar andäktigt.

"Louie" är nämligen en av den senaste tidens mest intressanta amerikanska tv-produkter. Som serie låter den sig inte definieras så lätt. Den går att slentriankategorisera som komediserie baserat på att upphovsmannen är komiker. Men den följer inga sådana mallar. Och även om den ibland är hysteriskt kul gör den lika ofta inte ens en ansats till att vara rolig. "Louie" ställer istället frågor som aldrig får svar och befinner sig respektlöst svävande i ett emotionellt gränsland.

Visst finns det andra som utforskar samma landskap. Kanske kan Klunganserien "Ingen bor i skogen" räknas dit. På besläktat sätt tar de fäste i utanförskap, otillräcklighet, en hopplös strävan efter att förstå och kunna hantera omvärlden. Men i "Ingen bor i skogen" fann jag sekundärhumorn, den som behöver en mellanhand, en spegel, för att bottna. Skrattet som kan förlösas mest när scenerna återberättas, rösterna härmas, historierna återupplevs. Med Louie är det inte så. Jag behöver höra det från honom själv. Rak lina, Louie och jag. Allt annat förvrängs på vägen.

Hur skulle jag till exempel kunna återberätta avsnittet när Louies gravida syster kommer på besök och väcker honom mitt i natten med svåra magsmärtor som väl inne på akuten endast visar sig vara en jättefis? Ni hör hur plumpt det låter. Jag verkar rent labil om jag säger att avsnittet rörde mig till tårar. Men så var det. Eller säsongsfinalen, när han skjutsar sitt livs stora kärlek till flygplatsen och först där inser att hon inte tänker komma tillbaka, någonsin, och de hamnar i ett förfärligt sorgligt missförstånd. Där fnittrade jag mig igenom hela scenen. Labil var ordet.

Ni skulle inte förstå. De enda som förstår är Louie och jag.