Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-17 16:23

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/usablogg/2010/12/07/en-obama-kompromiss-for-mycket-for-valjarbasen-8673/

Gelins USA

En Obama-kompromiss för mycket för väljarbasen

Rätta artikel


Obama och republikanerna kom på måndagen överens om att förlänga George W Bushs skattesänkningar i ytterligare två år – inte bara för medelklassen, som demokraterna ville, utan även för de amerikaner som tjänar mer än 250 000 dollar om året. Det kommer kosta ungefär 160 miljarder dollar att förlänga skattesänkningarna för de rikaste amerikanerna i två år till, pengar som Obama hellre lagt på välfärd och infrastruktur.

I utbyte fick demokraterna igenom förlängd arbetslöshetsersättning och en ytterligare skattesänkning för medelklassen.

För många progressiva amerikaner blev det här en kompromiss för mycket. I takt med att det blev klart att Obama var beredd att genomföra denna kompromiss – trots att ett av hans tydligaste vallöften 2008 var att slopa Bushs skattesänkningar för de rikaste – började ilskan, besvikelsen och, till sist, de uppgivna sarkasmerna dugga tätt i medier, bloggar och twitterflöden.
Frank Rich, Robert Kuttner och Paul Krugman och är tre av de tunga liberaler som de senaste dagarna gått till hårda attacker mot Obama.
Kritiken är densamma som hörs från progessiva över hela landet:  Obama är en ryggradslös ledare med ett hopplöst  behov av att "kompromissa", trots att han alltid får för lite tillbaka från republikanerna.

Det är en kritik som dels handlar om sakpolitik. Man tycker att Obama regerat från mitten, snarare än som den progressiva demokrat de hoppades att han skulle vara.

Dels handlar det om taktik och stil. Obama har inte varit tillräckligt tuff mot republikanerna, inte varit tillräckligt tydlig med vad han står för, samtidigt som han inte varit särskilt lyhörd inför sin progressiva väljarbas.

Matt Yglesias påpekar att Obama förlorade det grundläggande budskapskriget om skattesänkningar redan när han tillträdde som president för två år sedan och lade sig platt för den konservativa inramningen av skatter som något ondskefullt.

Rent strategiskt kan man dock ifrågasätta om det var en dålig idé för Obama att göra skattekompromissen med republikanerna. Efter det tunga nederlaget i mellanårsvalet i november ökade kraven på en tydlig överenskommelse mellan partierna och nu framstår Obama som den som tog initiativet till överenskommelsen.
Det är katastrofalt för hans relation med väljarbasen, vilket Obama inser – i eftermiddags hade han ett slags vädjande telefonkonferens med upprörda progressiva bloggare. Men för att vinna tillbaka det breda stöd som demokraterna behöver kan det ha varit en bra början.  Överenskommelsen får det att framstå som om Obama lärt sig en läxa av mellanårsvalet (oavsett hur orättvist man tycker att det är).
Troligen hoppades Vita Huset, något cyniskt, att skattekompromissen skulle generera bra "optics", vilket den förmodligen gjorde. För de frustrerade mittenväljare som röstade på Obama 2008, men bytte sida till republikanerna 2010, kan det inte skada att nyheten presenterades med en leende Obama som ryggdunkar republikaner under rubriken "Let's make a deal" på konservativa nyhetssajter.

Pessimistiska demokrater är rädda för att överenskommelsen innebär att Obama för evigt är brännmärkt som ryggradslös  och därmed får ett taskigt utgångsläge i valet 2012, då skattesänkningarna tveklöst kommer att bli en valfråga igen (de har nu förlängts i två år och går alltså ut strax efter valet 2012).

Men det finns en avgörande skillnad: det vinnande argumentet för republikanerna i de senaste veckornas debatt har varit:  "skatterna borde inte gå upp för någon just nu".
De relevanta orden i den frasen är "just nu", eftersom alla amerikaner instinktivt håller med om att det är tuffa tider i USA, just nu.
De flesta ekonomer är överens om att de finns betydligt mer effektiva sätt att stimulera ekonomin än att ge skattesänkningar till multimiljonärer, som tenderar att spara pengarna snarare än att spendera dem för att få fart på ekonomin. Men de har en viss effekt – enligt ekonomer innebär skattesänkningarna för de rikaste att arbetslösheten kommer att minska med 0,6% om året (utöver den minskning som ändå kommer att ske). Inte mycket, men inte heller obetydligt.

Det är tveksamt om republikanernas argument kommer att hålla om två år, när ekonomin sannolikt ser bättre ut än i dag. Att vi måste ha fortsatt historiskt låga skatter för de allra rikaste lär inte vara ett vinnande argument när tillväxten närmar sig 3-4 % och arbetslösheten fortästter minska.

Statistikern Nate Silver spekulerar om hur republikanerna kommer att rama in skattedebatten inför presidentvalet. Han tror att just faktumet att ekonomins återhämtning kommer att gå snabbare 2011-12 än vad den har gjort 2009-10 kommer att ge republikanerna en chans att säga: "Där ser ni att skattesänkningar fungerar bättre än Obamas ansvarslösa stimulanspaket som inte åstadkom någonting". Det är oärligt, men kan eventuellt fungera. (I själva verket var Obamas stimulanspaket ganska effektivt, och hade enligt de flesta oberoende analytiker varit  mer effektivt om det inte bestod till 42% av just skattesänkningar, men detta kan ändå vara ett effektivt argument för en populistisk republikansk presidentkandidat.)

James Surowiecki påpekar att det märkliga med den nuvarande skatteskalan är att den inte gör någon distinktion mellan de som är ganska rika och de som är hejdlöst rika:

"De senaste åren har de väldigt rika dragit ifrån de ganska rika, och de väldigt, väldigt rika har dragit ifrån de som bara är väldigt rika. Den nuvarande skattedebatten berör inte detta. /.../ Oavsett om man tjänar 200 000 dollar om året eller 200 miljoner dollar om året betalar man 35 procent i skatt"