Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-07-11 15:20

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/usablogg/2012/11/15/tre-myter-om-presidentvalet-2012/

Gelins USA

Tre myter om presidentvalet 2012

Jag har lite ledigt den här veckan, men sneglade idag på rapporteringen från den årliga konferensen för republikanska guvernörer, som brukar vara en bra termometer på stämningen i partiet och ge en vink om riktningen på den konservativa rörelsen. I ett av talen påstod Haley Barbour, den erfarna lobbyisten och före detta Mississippi-guvernören, att den allra viktigaste lärdomen om presidentvalet 2012 var: "Negativa kampanjer funkar". Det stämmer förstås att negativa kampanjer är effektiva, men uttalandet speglar ett smått desperat behov av republikaner just nu att skylla nederlaget i valet på att Obama förde en ohederlig, negativ kampanj (samtidigt som man själva lade världshistoriska summor på sakliga budskap som hur Obama utgör ett hot mot USA:s "judeo-kristna tradition" ). Det här påminde mig om tre av de stora lögnerna i analyserna om valet 2012:

1. "Kampanjerna och kandidaterna avgjorde, inte politiken"

Det här är republikanernas bekväma berättelse om valet: Det var Obamas sluga kampanj, och Mitt Romneys svaghet som kandidat, som avgjorde valet, så det hade ingenting att göra med att väljarna faktiskt föredrar demokraternas politik. Förlorande kampanjer gillar ju att skylla på kandidaten, snarare än på den egna politiken. Men det här rimmar lite dåligt med faktumet att demokraterna nu har vunnit det totala antalet väljare i fem av de senaste sex presidentvalen. 2008 vann Obama på en vagt definierad agenda, men 2012 röstade väljarna inte bara på fyra års erfarenhet av Obama, utan betydigt mer specifika löften. Hur många presidenter i USA har vunnit val på att lova att höja skatterna? Obama gjorde det, och det visar sig att det faktiskt är 60 procent som stöder hans skattehöjning för höginkomsttagare, "fler än som röstade på mig", som Obama sade.

2. "Obamas seger visar att pengarna och Super PAC-grupperna inte hade någon betydelse"

Det här är något som demokraterna tyckt om att säga den senaste veckan, gärna smått triumfatoriskt: pengarna hade ingen betydelse i valet; vi besegrade den konservativa tsunamin av Super PAC-grupper och fristående organisationer. Många har gjort sig lustiga över Karl Rove, vars nystartade organisationer spenderade hutlösa summor på valkampanjer, men förlorade i stort sett varenda en.

Rove vann bara en dryg procent av de valkampanjer som American Crossorads, hans Super PAC, finansierade. Hans sidogrupp, Crossorads GPS, gjorde aningen bättre ifrån sig: de vann 14 procent av valen. En annan ledande konservativ grupp, US Chamber of Commerce, vann 7 procent av sina valkampanjer. Allra sämst gick det för National Rifle Association, som bara vann 0,81 procent av kampanjerna.

Men det vore naivt att tro att Obamas valseger innebar att de hundratals miljoner dollar som spenderades på kampanjerna från utomstående grupper inte hade någon betydelse. Det är ett klassiskt misstag att utgå från att allt som vinnaren i ett val gjorde var rätt, och att allt som förloraren gjorde var fel. I själva verket hade armadan av konservativa Super PAC-grupper (och så kallade 501c4-grupper) kunnat avgöra såväl presidentvalet som att återta republikanernas majoritet i senaten. Att det överhuvudtaget var så jämnt i valet kan ses som resultatet av de ofattbart påkostade kampanjer som Romney och konservativa organisationer förde i Ohio, Virginia, Florida och Colorado.

Som jag skrev strax innan valet så beräknade man att Obamas "ground game" kunde öka hans stöd med omkring 1,8% i de avgörande delstaterna, vilket var ungefär den marginal som avgjorde i många delstater:

Många av de mest betydelsefulla senatvalen avgjordes likaså med ett par procents marginal; i ett aningen mindre fördelaktigt klimat för demokraterna hade republikanernas skjuts av pengar kunnat räcka för att putta deras kandidater precis över 50 procent.

Lärdomen för demokraterna och för alla som vill förstå vad som hände i valet 2012 bör därmed inte vara att den nya vågen av pengar saknade betydelse, utan snarare att den inte är tillräcklig för att vinna val. Man behöver även ha bra kandidater och, framför allt, idéer som väljarna tror på. Obama vann för att man lyckades mobilisera en väljarkår som föredrog hans idéer. Det låter som en truism, men det kommer inte att bli någon lätt match att uppepa denna bragd 2014, eller 2016.

Samtidigt kommer det inte heller bli lika lätt för Karl Rove och de andra strategerna bakom republikanernas nya pengamaskin att dra in lika hutlösa summor i nästa val, eftersom många donatörer är besvikna över att de inte fick något för sina pengar. Men att tro att det helt kommer att avstanna pengarnas ökade inflytande i amerikansk politik vore fel. Om en kanal visar sig ha en förhållandevis låg ROI så tenderar de konservativa miljardärerna att hitta andra, mer effektiva kanaler.

3. "Obama vann för att svarta och latinamerikaner stöder honom på ett irrationellt sätt"

Den här myten har förstås länge varit populär bland konservativa gräsrötter, men i veckan har även Mitt Romney och Paul Ryan ägnat sig åt denna ganska sorgliga bortförklaring. Ryan sade i veckan att Obama vann tack vare stödet av "urban voters", vilket kan betyda storstadsväljare, men "urban" används förstås oftare som synonym för svarta i USA. Mitt Romney sade i ett tal på onsdagen att Obama vann valet för att han lovade "gåvor till svarta, latinamerikaner och studenter", ett uttalande som kritiserades av bland andra republikanen Bobby Jindal.

Jag är faktiskt lite förvånad över att Romney ägnar sig åt den här typen av djupt cyniska dogwhistles. Han gjorde förvisso liknande utspel under valkampanjen, men då var det för att han ville bli president. Vad har han för ursäkt nu?

Obama vann valet 2012 med mindre marginal än 2008, men verkar ha ett bättre självförtroende som ledare. I veckan efter valet, och i synnerhet i onsdagens presskonferens, lät han betydligt tuffare och mer principfast än under de första offentliga talen efter segern 2008.