Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-07-19 08:19

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/usablogg/2013/10/11/vinnare-och-forlorare-i-budgetkrisen/

Gelins USA

Vinnare och förlorare i budgetkrisen

Den politiska diskussionen i USA har den här veckan handlat väldigt mycket om vem som kommer att vinna respektive förlora på den pågående budgetkrisen. Det finns förstås två självklara förlorare: det amerikanska folket och den amerikanska ekonomin.

Men det finns ändå ett värde i att försöka avgöra vilka politiker, och vilka politiska idéer som kommer att straffas för det som har hänt, om man vill försöka förstå i vilken riktning den amerikanska politiken är på väg härnäst.

En ny opinionsmätning som kom i dag, gjord av Wall Street Journal och NBC, var den tydligaste tecknet hittills på att det amerikanska folket skyller krisen på republikanerna:

• Bara 24 procent säger sig ha en positiv syn på det republikanska partiet, vilket är den lägsta siffran i denna mätning sedan den påbörjades, 1989. (För demokraterna är siffran 39 procent). • 7 av 10 amerikaner säger att republikanerna prioriterar partiets egen agenda framför landets bästa. • 23 procent tycker att det är värt att stänga ned statsapparaten för att försöka stoppa "Obamacare". • Generellt skyller 53 procent av amerikaner krisen på republikanerna, och 31 procent på Obama.

I princip alla analyser av mätningen kallar det en katastrof för republikanerna.

En Gallup-mätning tidigare i veckan visade också rekordlåga nivåer för republikanerna.

Det mest uppenbara tecknet på att de här mätningarna stämmer är att republikanerna, under de senaste dygnen, med en allt mer stressat tonläge börjat föreslå att det kanske är dags att åstadkomma en överenskommelse så att man kan öppna upp statsapparaten igen.

Häromdagen hade New York Times ett reportage som avslöjade hur den rådande nedstängningen av statsapparaten varit en konkret plan bland konservativa strateger sedan i våras. Jag har själv intervjuat hälften av strategerna och aktivisterna som nämns i artikeln (för min bok om den amerikanska högern) så det var ingen överraskning för mig, men det verkar ha förvånat stora delar av det amerikanska folket att det finns en falang av republikaner som är beredda att ta till i princip vilka medel som helst för att få igenom sin vilja.

När jag besökte CPAC, den stora konferensen för konservativa aktivister, i mars i år blev det tydligt att ingen politisk justering skulle göras efter valförlusten i november. Jag talade med ett femtiotal personer, ingen sade att valförlusten hade ideologiska förklaringar. Ingen tyckte att republikanerna borde gå mot mitten. Många tyckte inte heller att Obama var en legitim president, trots två valsegrar.

En lite märklig tendens i diskussionerna om krisen är att de smartaste rösterna från både höger och vänster är de som är mest benägna att påpeka att den andra sidan håller på att "vinna". Republikanen David Frum skrev exempelvis att radikaliseringen av republikanerna inneburit att de nu förlorat fyra av de viktigaste politiska striderna i Washington sedan Obama blev president.

Rick Perlstein skriver i sin tur i progressiva The Nation att republikanerna nästan alltid lyckas med att flytta målstolparna på den ideologiska spelplanen vid varje sådan här kris, vilket till slut för oss allt närmare de visioner om en mer begränsad statsapparat som aktivister som Grover Norquist och politiker som Paul Ryan har.

Jag tror att båda har rätt. Republikanernas dogmatiska kompromisslöshet innebär att de förlorar många små slag som de annars skulle ha kunnat vinna, eller åtminstone undvika att förlora. Samtidigt är den långsiktiga konsekvensen av sådana här kriser nästan alltid ett ytterligare minskat förtroende för Washington, och det drabbar alltid på något sätt demokraterna, som under Obamas tid som president har blivit det parti som försvarar Washington och den offentliga sektorns roll. Även om det är republikanerna som får merparten av skulden för denna kris i mätningarna så är det talande att även Obamas förtroende minskat sedan krisen började (även om förtroendet för hans sjukvårdsreform faktiskt ökat).

En underliggande orsak till denna politiska kris är att det amerikanska politiska systemet är byggt på en maktfördelningsprincip som riskerar att orsaka just sådana här situationer: ett parti kan vinna en majoritet i representanthuset och senaten, medan ett annat parti kan vinna presidentvalet. Därmed kan det förstås uppstå en fråga om vem som egentligen "vann" valet, vem som har ett mandat för förändring. Så blev det efter 2012, då demokraterna vann Vita Huset, och senaten, medan republikanerna behöll majoriteten i representanthuset (trots att demokraterna fick en dryg miljon fler röster). (Det finns även en konservativ majoritet i Högsta Domstolen, vilket inte ska underskattas i det här sammanhanget: med en liberal majoritet hade exempelvis Obamacares expansion av Medicaid sannolikt överlevt, vilket nog skulle ha minskat motståndet mot lagen i konservativa delstater). Historiskt sett har Washington funkat relativt okej ändå, men nu har vi en republikansk opposition som vägrar erkänna att Obama har någon legitim makt som president överhuvudtaget. Deras ursprungliga krav inför månadsskiftet var i princip en önskelista på samtliga av de allra mest konservativa fantasierna:

"In return for a one-year suspension of the debt ceiling, House Republicans are demanding a yearlong delay of Obamacare, Rep. Paul Ryan’s tax reform plan, the Keystone XL pipeline, more offshore oil drilling, more drilling on federally protected lands, rewriting of ash coal regulations, a suspension of the Environmental Protection Agency’s efforts to regulate carbon emissions, more power over the regulatory process in general, reform of the federal employee retirement program, an overhaul of the Dodd-Frank financial regulations, more power over the Consumer Financial Protection Bureau’s budget, repeal of the Social Services Block Grant, more means-testing in Medicare, repeal of the Public Health trust fund, and more."

Eller som Derek Thompson sammanfattade det i The Atlantic: "Give us everything we want or else we’ll destroy the country! is the sort of demand that only a broken party inside a broken system could possibly hope to make."

Per T Ohlsons skriver en liknande analys i Sydsvenskan.

Även Gomorron världen tog ett större grepp på vad krisen säger om det politiska systemet i USA.

Jag skrev i DN förra sommaren om republikanernas historiska utveckling högerut.

Splittringen mellan radikala och moderata republikaner är förstås en gammal historia: