Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-09-24 08:11

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/vetenskap/2010/04/22/solens-sken-i-nya-vaglangder-7049/

Vetenskapsbloggen

Solens sken i nya våglängder

Ni har väl sett bilderna från Nasas nya solsatellit Solar Dynamics Observatory, SDO?

De finns också på dn.se: webb-tv.

Man kan bland annat se solfläckar och facklor med mycket stor skärpa. Man kan också se en så kallad flare – en kraftfull utkastning av elektroner och protoner – som så småningom utvecklas till en plasmabåge.

Tanken är att SDO ska hjälpa solfysikerna att bättre förstå hur solen fungerar. De ska till exempel bli bättre på att förutsäga solstormar som påverkas oss här på jorden – som den som orsakade ett stort strömavbrott i Skåne för några år sedan.

Några andra viktiga solteleskop är satellitburna SOHO och som är samägt mellan amerikanska Nasa och europeiska ESA, samt det svenska solteleskopet på La Palma.

Andra satelliter som mäter solstrålning är  ACRIMSAT, Earth Radiation Budget Satellite, Total Solar Irradiance Monitor (TIM) och the Solar Radiation and Climate Experiment (SORCE).

Uppdatering: Vad är det för skillnad på svenska solteleskopet och SDO? Vad kan SDO och som inte det svenska kan, och vice versa? Göran Scharmer är professor i astronomi och föreståndare för Kungliga Vetenskapsakademiens institut för solfysik (som är huvudman för svenska solteleskopet SST) förklarar i ett mejl här nedan.

I korthet: de två teleskopen konkurrerar inte utan kompletterar i varandra. De tittar i olika våglängder och med olika upplösning.

"SDO observerar främst solens korona (temperaturer från 50 000 grader upp till över 10 miljoner) och över hela solskivan men med mycket lägre upplösning än SST. Sådana studier av koronan kan bara göras vid mycket korta våglängder och därmed endast från satellitbundna teleskop, eftersom allt sådant kortvågigt ljus absorberas av jordatmosfären. Vid dessa korta våglängder strålar den mycket heta koronan kraftigt samtidigt som den mycket svalare (6000 grader) fotosfären  ("solytan") toppar sin utstrålning vid synligt ljus och ger mycket små bakgrundsbidrag för de våglängder där koronan strålar som starkast.

Koronans emission är starkt kopplat till solens magnetfält, vilket man förstår bara genom att titta på SDO's bilder. Dessa magnetfält genereras av en (okänd) dynamomekanism i solens inre och med trolig småskalig dynamo också nära solytan. Magnetfälten är förankrade i ytan och styrs av konvektionsströmmar och andra storskaliga flöden i och under fotosfären. Koronans täthet är alldeles för låg för att gasen där skall kunna styra magnetfältets nedre lager - det är de nedre lagren som "bestämmer"  och sätter randvillkoren.

För att förstå vad som händer i koronan måste man därför förstå magnetfältets ursprung och koppling till vad som sker i fotosfären och djupare lager. Detta är vad SST är bäst på och SDO och SST är därför komplementära i hög grad och konkurrerar inte. Vad gäller det framtida Europeiska solteleskopet, EST, är den främsta motiveringen just att förstå den magnetiska kopplingen mellan solens fotosfär och solens kromosfär/korona. Vad gäller kromosfären är även denna magnetiskt dominerad, till skillnad från fotosfären. Kromosfären kan observeras i ett fåtal starka spektrallinjer i synligt ljus och även vad gäller studier av kromosfären i dessa våglängder är SST världens mest potenta solteleskop.

Att solens magnetfält ger så starkt avtryck i koronan men inte nära solens synliga yta beror på att magnetfältets styrka avtar mycket långsammare med höjden än gastrycket. Detta gör att magnetfältet tar över som dominerande kraft i solens översta atmosfärslager. Gastryck leder till krafter som ser likadana ut i alla riktningar medan krafterna från magnetfält varierar kraftigt med riktning. Detta leder till de speciella strukturer man ser i koronan och som direkt leder tankarna till magnetfält (vi kommer väl alla i håg de mönster ett magnet under ett papper med med järfilsspån ger upphov till!).

Framgångarna med SDO är betydelsefulla för framtida solforskning och vi gratulerar och gläds med de som ansvarar för detta projekt. All forskning är beroende av kontinuerliga och språngvisa framsteg för att inte stagnera och SDO är ett mycket betydelsefullt steg framåt för solforskningen."