Lördagskolumn i DN Stockholm: Stadsidentitet till salu?

En bred politisk majoritet bestämde att Stockholm ska få arena för idrott, konserter och andra offentliga evenemang som håller rimlig 2000-talsstandard. De flesta, åtminstone utanför Svenska Dagbladets kultursidor, håller nog med om att det var rimligt. Det nya bygget i Johanneshov ersätter i praktiken två uttjänta artefakter, Söderstadion (från 1967) och Olympiastadion (1912). Den kommer att bli ett centralt inslag i Stockholmsbilden, något de flesta får en relation till oavsett eventuella klubblojaliteter eller kulturella preferenser.

Just därför framstår det också extra dumt att inte ge den ett namn. Arenan ska, som meddelades härom veckan, gå under benämningen ”Tele2 Arena”. Detta sedan staden krängt iväg hela namnrätten för tio år. De som finansierat större delen av bygget, alltså stockholmarna, förväntas därmed hänvisa till en teleoperatör för att alls prata om sin nya stadion. Det är inte värdigt, och det är inte heller vettigt av en stad som annars månar smått hysteriskt om sina "varumärken".

Man behöver inte vara lika kulturellt renlärig som Göteborg, som ringde akademiledamoten Sture Allén istället för Stenbeckskoncernen när deras nya arena skulle döpas. Det räcker med att gå några hundra meter till Globen, som den heter i folkmun och på tunnelbaneskyltar sedan decennier tillbaka. Eller ”Ericsson Globe”, som det numera står på biljetter och affischer. Där har vi en hyfsat rimlig avvägning mellan att spara skattepengar med sponsring och att samtidigt behålla en identitet.

”Tele2 Stockholmsarenan” hade kunnat vara en sådan avvägning. Det hade inte ens varit särskilt svårt att komma på. Men vi får väl vara glada över att Stadshuset självt ännu saknar namnsponsor – och att Tele2-maskoten Fåret Frank hittills inte kandiderat till posten som finansborgarråd.