Husby och demokratin

Lördagskolumn i DN Stockholm i dag.

Vad ligger bakom den sociala oron i Stockholms förorter? Delförklaringarna är antagligen lika många som antalet debatt­artiklar under den senaste veckans upplopp, men låt oss här titta närmare på en av de vanligare som anförs: De boendes avsaknad av demokratiskt inflytande, alltså möjlighet att påverka politiskt.

Rent formellt är det förstås fel. Principen om en person, en röst gäller lika över hela staden. Att en organisation som säger sig företräda förorten vill ha radikal samhällsomvandling betyder inte att ett gott demokratiskt svar är att införa planekonomi och hämta statschefen från Rättvisepartiet Socialisterna. Den som vill ha exekutiv politisk makt får gå den trista vägen via årsmötestragglande, utdragna nämndsammanträden och allmänna val. Givetvis.

Riktigt så enkelt är det dock inte. Det är långt från Husby till Stadshuset, om inte geografiskt så mentalt. Utmaningarna i Vasastan, Gamla Enskede och Tensta ser fundamentalt olika ut och det tål att diskuteras om lokaldemokratin i Stockholm verkligen är optimalt utformad. Så låt oss göra det.

Stockholms stads utbredning är geografiskt ologisk och en resa från city till Husby (i Stockholm) går genom grannkommunerna Solna och Sundbyberg. Det bidrar till det politiska avståndet, men viktigare är att Stockholm är stort. Med nästan 900 000 invånare är det landets överlägset största kommun. Det säger sig självt att besluten då hamnar längre från invånarna än i exempelvis Nynäshamn (26 000 invånare).

I en annan mindre länskommun, Botkyrka, drivs för tillfället kampanj mot en försäljning av 1 300 kommunala lägenheter i Alby. Målet är att få in de 6 000 namn­underskrifter som krävs för att kommunfullmäktige ska tvingas ta upp frågan om folkomröstning, och det ser man ut att nå inom kort.

Oavsett åsikt i sakfrågan är det här förstås ett exempel på utmärkt demokratiskt fotarbete – som i praktiken vore omöjligt i Stockholm. Även om samtliga röstberättigade invånare i Rinkeby, Kista, Hjulsta, Akalla, Tensta och Husby skrev på ett upprop skulle det inte räcka för att nå de tio procent som kommunallagen kräver.

Om makten över närmiljön upplevs som ett diffust ”system” i  fjärran är det ett problem, oavsett om reaktionen blir kravaller, missnöjda insändare eller politisk apati.

Ytterstadsborgarrådet Joakim Larsson (M) jobbar alldeles säkert med de bästa av intentioner, men att rollen alls finns och dessutom innehas av en Södermalmsbo ger intryck av FN-sändebud till hjälplös krishärd snarare än normal demokratisk representation.

Kan man göra något åt det här? Jovisst.

Att helt enkelt dela upp Stockholms stad är förstås ett alternativ. Järva skulle då kunna bli ”självständigt”, med Kista som draglok. Det lär dock inte komma på fråga i  första taget.

En annan möjlighet är att göra Stockholm mer federalt – antingen genom att stärka stadsdelsnämndernas roll, eller att på annat sätt få in uppenbart valda lokala företrädare och församlingar.

En tredje skulle kunna vara att se över valsystemet så att fullmäktigeledamöterna tydligare representerar sina valkretsar. Att den som väljs för Hjorthagen, Aspudden eller Bredäng kan möta väljare på hemmatorget och vinna sitt förtroende där, snarare än via partiinterna intriger om platser på valsedeln.

Inget av det här skulle stoppa dagens kravallsugna tonåringar, däremot möjligen bidra till en bättre situation på sikt. I förödelsens spår saknas inte goda lokala initiativ att bygga vidare på.

Det finns många möjligheter att utveckla storstadsdemokratin, och säkerligen lika många svårigheter. Låt oss föreslå att det tillsätts en rejäl utredning om saken – som man gör i den gråa men fungerande demokratiska vardagen.