Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-16 00:13

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/viktor/2013/08/23/norrmalmstorg-40-ar-senare/

Viktor Barth-Kron

Norrmalmstorg, 40 år senare

I dag är det 40 år sedan Norrmalmstorgsdramat inleddes. Det kan ju förstås inte gå obemärkt förbi i tidningen. Så i stället gick jag förbi.

Få platser är så förknippade med en specifik händelse som Norrmalmstorg. Frågar du en genomsnittlig grupp svenskar – eller för den delen stockholmare – vad de tänker på när de hör namnet ”Norrmalmstorg” så lär de flesta nämna 1973 års gisslandrama på gamla Kreditbanken.

Det är inte konstigt att händelsen sitter djupt i Stockholmsminnet. Vi pratar om ett sex dagar långt, direktsänt drama som involverade statsministern, en kändisbrottsling och spektakulära polismetoder. Och som dessutom födde en egen, världsberömd diagnos – ”Norrmalmstorgssyndromet” hette det först, innan utländska medier bytte namn till ”Stockholmssyndromet”.

Förståeligt, alltså. Men ställ samma fråga om exempelvis Stureplan och du kommer antagligen att få svar som ”krogar”, ”champagne” och ”brats” innan någon kommer att tänka på Stureplansmassakern 1994 – en på alla sätt större tragedi, och betydligt närmare i tid.

Stureplan har, på gott och ont, en annan identitet. Norrmalmstorg har visserligen sin gamla toppvärdering i spelet Monopol, men i övrigt framstår platsen som en aning ambivalent inför vad den egentligen vill vara:

* Ett livfullt kommerstorg, som Hötorget? Nja. Det finns visserligen några torghandlare i nordvästra hörnet, men utbudet är för litet för att vara en destination på egen hand.

* En plats för öppna möten och demonstrationer? Jo, så har det varit ibland, men ambitiösa uppviglare väljer i regel livligare Sergels torg eller Medborgarplatsen.

* En nöjesknutpunkt, som Stureplan och Götgatsbacken? Inte direkt. Norrmalmstorg har slukat många krogidéer, tuggat om dem och spottat ut en slätstruken turistkompott. I dag finns ambitiösa men diskreta Nobis, vars öppning för övrigt stängde torgets enda nattklubb, och i övrigt tycks det bara vara McDonald’s som funkar långsiktigt.

* En plats för rekreation och allmänt häng? Där har grannen Kungsträdgården betydligt mer att erbjuda.

* ”Fina gatan”, då? Jo, det vore den logiska positionen och det är också i den riktningen fastighetsägarna jobbar. Tanken är att Biblioteksgatans lyxshoppingprofil ska spilla ner över Norrmalmstorg. På norrsidan har Marc Jacobs redan öppnat butik och får snart Armani som granne. Än så länge är dock Norrmalmstorgs funktion i shoppingstråket mest som genomfartsplats mellan Stureplanskvarteren och City med NK i spetsen.

Möjligen kan man bäst beskriva Norrmalmstorg som ett öppet ”showroom” för förbipasserande. Det var ingen slump att det var hit de ökända reklamekorrarna fick flytta julen 2011, sedan en rasande folkopinion drivit bort dem från Svampen vid Stureplan. På Norrmalmstorg kan man ställa lite vad som helst – en moderat kampanjstuga två år innan ett val, för att ta ett annat exempel i närtid – plats finns ju.

Allt är antagligen tunnelbanans fel. Att den inte drogs hit, alltså, till skillnad från till övriga nämnda platser. Rent geografiskt vore det ju mycket logiskt med en station Norrmalmstorg mellan T-Centralen och Östermalmstorg, och med den naturliga genomströmning som en sådan hade skapat är det troligt att historien om Norrmalmstorg sett annorlunda ut. Att vara knutpunkt för museispårvägen till Djurgården är visserligen ett hedersuppdrag, men mest just det.

Norrmalmstorg lär bli vid sitt drama ett tag till, alltså. Eventuella katastrofturister har dock inte mycket att titta på – Kreditbanken flyttade redan året efter dramat till ett nybyggt huvudkontor, sedermera känt som PK-huset.

Själva byggnaden står dock kvar. I markplanet, där bankkontoret låg, hittas i dag en stor flaggskeppsbutik för modevarumärket Acne. Ett märke som på många sätt blivit symbolen för det svenska så kall-ade modeundret, med skandinaviskt stilrena men ändå lagom spektakulära plagg och en prisnivå tillräcklig för status men långt under vulgaritet.

Således ett perfekt märke för den som vill vara unik på ungefär samma sätt som många andra.

Ett Stockholmssyndrom så gott som något, skulle man kanske kunna säga.