Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-17 20:11

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/viktor/2014/06/01/inte-moderaterna-gjorde-nastan-alla-nojda/

Viktor Barth-Kron

Inte Moderaterna gjorde nästan alla nöjda

Från sidlinjen / MP-kongress i Göteborg

Miljöpartiet vill in i centrum

De ledande partiföreträdarnas kongresstal artar sig till en tävling om vem som kan formulera den mest dräpande kommentaren om Moderaternas valnederlag. Gustav Fridolin ägnar halva talet åt Moderaterna och det bärande i partiets visuella kommunikation kan uttydas ”blått = kallt, dumt” respektive ”grönt = varmt, snällt”.

Om M en gång återuppfann sig själva som Nya Moderaterna så tycks dagens mer vänsterorienterade MP vilja gå till val som Inte Moderaterna.

Moderaterna har å sin sida redan aviserat att utmaningen är antagen. ”En ny svensk vänster, till vänster om Socialdemokraterna” är kanske inte den retoriska historiens mest klatschiga begrepp, men så heter i alla fall Fredrik Reinfeldts nya huvudmotståndare sedan en vecka tillbaka. I det ”blocket” är MP ledande.

Bortsett från Moderaterna och så förstås Gustav Fridolins egen Voldemort, utbildningsminister Jan Björklund (FP), vill Miljöpartiet annars mest vara allas bästa kompis. Man tycker om hela vänstern och alldeles särskilt tycker man om Feministiskt initiativ. Obotligt överoptimistiska Grön Ungdom önskar sig exempelvis en ”grönrosa regering”.

Med ett succéval i ryggen är det förstås lätt att känna sig generös, men den varma relationen riskerar att bli lite obalanserad på sikt. Fi behöver fler väljare för att komma in i riksdagen och har för avsikt att hämta dem någonstans. Redan på valnatten fanns om man ska tro veckans Fokus tydliga signaler om att det var MP som ville fontänbada med Fi snarare än tvärtom. Kanske finns en bitter läxa för MP att lära under månaderna framöver:

Fi’s just not that in to you.

I helgens medieflöde kommer också kritiska invändningar från den mer renodlade vänster som fortfarande anser att MP är borgerliga avvikare utan klassanalys. Betongsossarna suckar å sin sida över de gröna tillväxtkritikernas kongressframgångar. Det är säkert kul att vara ”politikens tredje kraft”, men det betyder också att man måste vara beredd på tvåfrontskrig.

Men Mona Sahlin var i alla fall här! Inte som ombud, vilket väl egentligen hade varit det politiskt naturliga, men ändå.

Miljöpartikongresser kan av tradition bli tämligen stökiga, men inte den här gången. Internkritiken blir aldrig mer högljudd än när en missnöjd bebis skriker sig igenom Gustav Fridolins inledningstal. När den evige kverulanten László Gönczi från Ljusdal kräver generellt sänkta löner (i stället för höjda lärarlöner) får det falla till marken utan åtgärd.

Debatten antar i stället vissa drag av hårklyverier, vilket på sätt och vis är naturligt: Det handlar den här gången om vad av allt man redan tycker som ska vara med i valmanifestet. Inte för mycket, menar de praktiskt lagda partitopparna. Allt som är viktigt för mig, tycker andra. Resultatet hamnar någonstans i mitten.

Valmanifest är förvisso inte partiprogram, men det är inte första gången den typen av avvägningar skapar bryderier. Minns när Centerpartiet härom året höll på att krossas under tyngden av sitt fluffigt visionära idéprogram (inte partiprogram!).

Till slut kan alltihop ändå avslutas i god ton och alla är nöjda – nästan.

Medan kongressombuden – som just sagt nej till vinstdrivande företag i skolbranschen och krävt ett nytt ekonomiskt system som inte bygger på tillväxt – glatt försvinner iväg mot det väntande Pridetåget står Friskolornas Riksförbunds vd kvar i utställningshallen och packar ihop sin monter under tystnad. Ekonomisk-politiske talespersonen Per Bolund, som tillhör MP:s mer pragmatiskt lagda falang, kommer förbi och pratar en stund.

Det hörs inte från andra sidan hallen, men möjligen beklagar de sig tillsammans.

* * * * *

Gårdagens rapport: Det gäller att ha roligt medan man kan. (Bild ovan: TT)