Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-27 13:34

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/viktor/2014/06/04/lex-lavalhallen-motstandet-ska-nedkampas-klyscha-for-klyscha/

Viktor Barth-Kron

Lex Lavalhallen: Motståndet ska nedkämpas klyscha för klyscha

Vad? Valkickoff med alliansen. Var? Lavalhallen, Nacka. Varför? Det är en lång historia. 

Att alliansen startar valrörelsen i Järla sjö kan ses symboliskt, även om det inte alls är säkert att någon tänkte på det. Ett typiskt postindustriellt område, nu ombyggt till mondän stadsdel vid vattnet. Där fabriksbyggnader med kulturhistoriska värden numera används av mode- och eventbranscherna och där de senaste decenniernas bostadsmarknadsvinnare kunnat växla in värdeökningar i nyproducerade fyrarummare.

En historia om Sverige, och allra särskilt om Stockholm.

Här bor alltså just de väljare, kända som "radhusägarna i Nacka", som alliansen och Socialdemokraterna slåss om, men som härom veckan gick och röstade på Miljöpartiet i stället.

Hur som helst.

Att ”kickoffen” alls hålls är resultatet av ett slags samtidspolitisk Kafkaprocess som började i Visby för snart två år sedan. Annie Lööf (C) överraskade i sitt Almedalstal genom att bjuda in de övriga alliansledarna till ett möte hemma i småländska Maramö, ett uppenbart försök att upprepa den pr-mässigt framgångsrika träffen hos Maud Olofsson i Högfors 2004. Det var dags för en ”nystart”, som Lööf uttryckte det.

Efter en del om och men sågs man så i Maramö, där man bland annat grillade korv. Nystarten uteblev dock – inte mycket nytt kom ut, bortsett från beslutet att man skulle hålla stort valkonvent 15 månader senare.

Där är vi alltså nu, med korrigeringen att ”konvent” nu heter ”kickoff” och att eventuella amerikanska konventtankar fått stryka på foten. Varken demokraterna eller republikanerna hade godtagit ett förmiddagspass med ett par hundra partigängare i en hall.

Inledningsakten blir surrealistisk. Så kallad God Stämning ska skapas, varför man engagerat ett slags lekledare. Denne pratar om hur han brukar vara ute och föreläsa på skolor om hur man stärker sig själv och står emot grupptryck, och övergår sedan omedelbart till att vrålande hetsa de närvarande att klappa, sjunga och vifta med armarna i grupp. Förmodat ”peppiga” låtar som ”9 to 5” och ”Yes sir I can boogie” pumpas, och instruktionerna från lekledaren blir allt mer oresonliga:

Klappa hårdare!

Det här är alliansen!

A-L-L-I-A-N-S-E-N!

Det hela är som hämtat ur en samtidsfars av Galenskaparna & After Shave.

Furien på scen visar sig i övrigt vara verksam som publikcoach i TV4-programmet "Let’s Dance". Möjligen funkar det bättre där.

Till slut kommer ändå dagens huvudnummer. Fredrik Reinfeldt, Jan Björklund, Annie Lööf och Göran Hägglund – ordningen är viktig, de talar alltid i just den och det utgår från partiernas storlek i valet 2010 – har stor scenvana tillsammans och hade kunnat åka runt i parkerna, om det nu inte var för att utläggningar om ansvarsfull hantering av offentliga finanser är tveksamt som innehållsligt dragplåster.

Efter någon halvtimmes välrepeterade klagomål på de rödgröna partierna presenteras dagens stora nyhet – ett mål om att Sverige ska ha över fem miljoner människor i arbete år 2020.

Stort jubel, om än något konfunderat: Vad betyder det? Hur många jobbar i dag? (Drygt 4 700 000, visar det sig.) Hur många bor det i Sverige 2020 egentligen? (Det vet vi förstås inte i dag.)

Några marginalreformer om sammanlagt 60 miljoner kronor presenteras, men den egentliga poängen med det där målet är att ha en egen så kallad berättelse som svar på Stefan Löfvens (S) ständigt upprepade målsättning om ”lägst arbetslöshet i EU år 2020”.

Valbudskapet är på så sätt glasklart: Reformer ska finansieras krona för krona och Socialdemokraterna ska bemötas klyscha för klyscha.

Partiledarna får varsin blomsterkvast och tar med sig karnevalsstämningen ut. Resten av föreställningen blir mer som ett sådant där kickoff-pass man sitter sig igenom i väntan på att chefen ska lägga in kortet i baren.

Det ebbar ut. Kvarvarande får bland annat se en pedagogisk film om alliansens historia, där en förnumstig kvinnoröst talar om ett ”enat och trovärdigt regeringsalternativ” mot en ljudmatta av house-dj:n Aviciis låt ”Levels”.

Till slut blir det de fyra partisekreterarnas tur på scen. Partisekreterare är ett otacksamt jobb, åtminstone ur ett kommunikativt perspektiv. Man får sällan säga det politiskt viktiga – det är ju partiledarens jobb – utan i stället hantera ärenden som chefen av olika skäl inte bör befatta sig med offentligt. Skandaler och dåliga opinionsmätningar, exempelvis. Har inget jobbigt hänt består uppgiften (som här) i att hamra in redan kända budskap i det underlydande partifolket, dock utan att själv ha tillgång till den relativa auktoritet och stjärnglans som en partiledare eller minister automatiskt har.

Det är alltså inte deras eget fel att stämningen blir lite avslagen – om det nu inte var någon av dem som kom på idén att lägga dem själva i stället för partiledarna som avslutningsakt.

”Nu kör vi”, slår Kent Persson (M) fast med försök till emfas. Det blir slutorden.

Partifolk och tjänstemän släntrar förbi civila lunchätare på sin väg mot Saltsjöbanan.

Hur var det nu – minst fem miljoner i arbetslöshet i EU 2020?

Bortom en kyrkogård skymtar Finntorp, ett område som förvisso ligger i Nacka men varken har sjöstadifierats eller utnämnts till avgörande målgrupp av alliansen och S. Här var Sverigedemokraterna den stora raketen i EU-valet, med 7,3 procent.

Hur många blir det i höst?