Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-22 20:54

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/viktor/2014/11/07/bota-anpassningssjukan/

Viktor Barth-Kron

Bota anpassningssjukan

Lördagskolumn i DN Stockholm.

Beslutet att Stockholms slott efter renoveringen ska bli ”varmrosa” gick inte hem i alla läger. Allra minst hos före detta kulturborgarrådet Sjöstedt (FP): Att inte måla slottet gult, som Folkpartiet ville, är inte bara ”odemokratiskt” utan också ett ”historiskt misstag”. Enligt Folkpartiet.

Oavsett om man skriver under på detta inte så finns det anledning att fundera lite över delar av de argument som förts fram i frågan.

Från intressenter som menat att Slottet­ inte ska vara gult utan mer nedtonat har det hetat att byggnaden måste harmoniera med sin omgivning. I motsats till att sticka ut, alltså. Är det verkligen nöd­vändigt?

Argumentet är återkommande i stadsbyggnadsdebatten och då särskilt när det gäller nya hus. Det är förrädiskt, eftersom det låter väldigt logiskt och fint. Vem känner instinktivt motstånd mot informationen att ett nytt hus är ”väl anpassat till sin omgivning” eller ”smälter in bland äldre ­bebyggelse”?

Det finns dock goda skäl att problematisera den här allmänna anpassningssjukan. Om inte för Slottets skull så för resten av Stockholms.

Dels är det inte alltid så lätt att harmoniera på ett lyckat sätt. I Hässelby strand, där undertecknad tillbringade större delen av uppväxten, skulle man i mitten av 90-talet bygga ett nytt höghus ­jämte de tre som stått intill centrum sedan stadsdelens uppförande. Eftersom de befintliga tre var byggda i rött tegel skulle det nya också uppföras i rött tegel och vara av ungefär samma höjd.

Givetvis var ambitionen att det skulle ”passa in”, och givetvis misslyckades det. Vid centrum står nu fyra höghus, varav tre röda syskon och en lite mer orange kusin med inslag av glas. Ett grått betongtorn hade förmodligen skavt mindre rent estetiskt, eftersom det i alla fall inte hade försökt.

Liknande dråpliga exempel finns på många håll i det halvhjärtat förtätade Stockholm. Allra vanligast förstås i form av de ”vita lådor” som konsekvent brukar skällas ut i debatten, men som sedan på något sätt ändå ofta blir resultatet när kompromissernas kvarnar malt klart.

Man kan också lyfta frågan till ett mer filosofiskt plan. Är mesta möjliga anpassning till omgivningen verkligen alltid önskvärt? Det brukar inte värderas på samma sätt i andra delar av samhällsbygget.

Konkret: Om människor med alla möjliga bakgrunder, med vitt skilda yrken och idéer om till­varon, lever i samma område – måste de då göra det i snarlika hus?

Att riva gamla, välfungerande byggnader är sällan en god idé, vare sig av miljömässiga eller kultur­historiska skäl. Däremot borde det i de allra flesta fall vara fullt möjligt att ställa ny, annorlunda bebyggelse bredvid. I stället för att se ett avvikande hus intill som ett hot kan man lika gärna se det som att kontrasterna accentuerar respektive byggnads särart.

Ett bygge med självförtroende behöver inte rädas konkurrens. För att ta ett extremt exempel så lär få som besökt Rom tycka att Pantheons storhet förtas av att den antika kupolen står mitt inne i en minst 1 500 år yngre stadskärna.

Det finns en gräns för hur många byggnader som kan smälta in innan allt smälter ihop. Mycket av det som byggts de senaste decennierna riskerar att gå ett ganska dystert kulturhistoriskt öde till mötes. Tänk en guidad rundtur kring år 2100:

”Ja, här ser vi ett gott exempel på 1930-talsfunktionalism. Notera särskilt fönstren och de svängda formerna. Och där borta står några hus från 2010-talet, som enligt vad vi förstått av detaljplanerna från den tiden var tänkta att passa in.”

För övrigt hade jag föredragit ett gult slott. Inte med folkpartistisk ursinnighet, men däremot trygg i vetskapen att det i värsta fall bara hade varit att måla om igen.