Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-18 09:27

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/viktor/2014/11/24/forbifarten-som-att-titta-pa-en-langsam-tagkrasch/

Viktor Barth-Kron

Förbifarten: Som att titta på en långsam tågkrasch

Det var onekligen intressant att lyssna på Miljöpartiets trafikpolitiska talesperson Karin Svensson-Smith i SVT:s Agenda i söndags.

Debatten mot moderaten Lars Hjälmered var kort, men inte mindre än tre gånger hann Svensson-Smith slå fast att regeringssamverkan mellan S och MP ”bygger på” eller ”vilar på” den så kallade uppgörelsen om att frysa arbetet med Förbifart Stockholm fram till den 1 maj 2015, för att ge utrymme för att omförhandla finansieringen. En frysning som MP alltjämt hoppas ska bli permanent – det är ju hela poängen.

Intressant, eftersom det den här spalten veterligen var första gången som MP åtminstone indirekt klargjorde att man är berett att lämna regeringen på frågan.

Detta alltså medan majoriteten i både riksdagen och i Stockholms läns landsting jagar på för att pressa regeringen att återuppta bygget omgående.

Det hela blir bara märkligare för varje dag som går. För det är ju så, vilket de inblandade partierna åtminstone offentligt verkar ha mycket svårt att begripa, att det konstigaste i sammanhanget inte är att den nya regeringen har pausat bygget.

Visst, det kostar pengar, men det vore inte första gången något sådant hänt i samband med ett regeringsskifte.

Om regeringen meddelat att man tillsatt en ny utredning för att se över projektet givet den senaste forskningen, läget i finanserna och andra investeringsbehov – eller något i den stilen – så hade det förstås inte varit politiskt smärtfritt. Oppositionen hade tjutit om kostnaden under utredningstiden och S hade (på goda grunder) anklagats för att ha spelat falskt inför valet, men sådant har också hänt förr och att på förhand oförberedda regeringssamarbeten ibland leder till oväntade turer är knappast en nyhet i vårt parlamentariska system.

Sådant kan hända. Ibland, som i fallet med trängselskattecirkusen 2002, visar det sig i efterhand att de flesta trots allt är glada över hur det slutade.

Det konstiga, för att inte säga parodiska, är att S och MP nu i stället inte kommit överens om någonting alls, utan bara skjutit upp en alltmer trolig regeringskris.

Det går knappt en dag utan att någon ledande S-företrädare står i tv och slår fast att Förbifarten visst kommer att byggas, med en eller annan finansiering och senast den 1 maj 2015. Någon annanstans står samtidigt en MP-topp och pläderar för att vägen inte alls ska byggas.

För varje dag stiger därför det politiska priset för de två regeringspartierna.

Om Socialdemokraterna hade chansen att rycka plåstret med ett snabbt löftesbrott i den allmänna villervallan efter valet så är den förlorad. Nu handlar det om den installerade statsministerns ord.

Miljöpartiet tycks samtidigt ha investerat oerhört mycket av sitt förhandlingskapital i icke-lösningarna om Förbifarten och Bromma flygplats. De nästan måste vinna åtminstone en av dem, i närtid. Det är i sig självt mycket lättare att stoppa en obyggd väg än att stänga en befintlig flygplats, men med majoritetsförhållandena i riksdagen och landstinget är det fortfarande svårt att se hur det ska kunna sluta som MP vill.

Alternativet är dock inte särskilt trevligt. Om vägen nu ändå byggs blir ju det bestående minnet av MP:s insatser en extranota på uppåt en miljard kronor, för vilken man fick lite synnerligen kortsiktig prestige och en hel drös mindre smickrande piruetter i media.

En och annan miljöpartist måste i så fall fråga sig vad partiet kunde ha fått för samma summa förhandlingskapital och man spenderat det annorlunda.

Så är alltså läget, med lite drygt fem månader kvar till den 1 maj 2015.

I den på förhand kanske enklaste frågan att förhålla sig till – ja eller nej till att bygga en väg? – har man lyckats hitta en lösning som dag för dag undergräver ”samarbetsregeringens” trovärdighet, och som bara kan sluta med att åtminstone ett av de två regeringspartierna görs till allmänt åtlöje.

Det är faktiskt helt obegripligt.