Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-15 23:33

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/viktor/2015/06/15/kommunala-kommunikatorer-demokratipengar-och-verkligheten/

Viktor Barth-Kron

Kommunala kommunikatörer, demokratipengar och verkligheten

Måndagskolumn i DN Stockholm. Samtidigt som antalet

Enligt en undersökning i Dagens Samhälle har antalet kommunala kommunikatörer/propagandister i Sverige ökat med hela 106 procent över det senaste decenniet.

Stockholm hamnar i toppen med sina 93 kommunikatörer, slagna endast av Göteborg med 145. Värst är dock Helsingborg, som med sina 80 får en överlägsen notering i ligan över flest kommunikatörer per 10 000 invånare (6,2, Stockholm 1).

Den pratande industrin växer i det offentliga, och den är dessutom självgenererande. Med fler kommunikatörer blir det fler projekt som i sin tur kostar nya pengar – en kommunal kokbok, för att ta ett aktuellt och övertydligt exempel.

På så sätt är det lite som med kommunala arenaprojekt. Ni vet, först bestämmer kommunen att det är viktigt med en ny arena. När det sedan finns en ny arena så blir det viktigt att den fylls med innehåll, det vill säga olika typer av evenemang. Som också tenderar att kosta pengar.

Skulle sedan den största hyresgästen, exempelvis den lokala elitklubben i ishockey, få ekonomiska problem – ja, då blir det en kommunal angelägenhet att medelst skattemedel hålla klubben under armarna. Man kan ju inte riskera att arenan står tom.

Nåväl. Nära den pratande industrin står demokratiindustrin. Eftersom alla är överens om att det är bra med demokrati är ordet en fantastisk etikett för den som vill få igenom sin idé, och etiketten används således flitigt.

För Stockholms rödgrönrosa styre är närdemokrati särskilt prioriterat. Alla stadsdelsförvaltningar tilldelades därför inför i år en påse pengar, sammanlagt 45 miljoner kronor, att användas för att utveckla den lokala demokratin.

Exakt vad det innebär är inte alldeles klart definierat, men såvitt vi kunnat se handlar det om många olika saker. Med det gemensamt att de låter – och säkert i de flesta fall är! – väldigt trivsamma: Ungdomsråd, stadsodlingar och fonder där folk kan söka projektpengar. Bland annat.

De borgerliga under ledning av superkverulanterna i Folkpartiet har dock bestämt sig för att plocka en enkel poäng här, och man får säga att de rödgrönrosa gjort det enkelt för dem.

Samtidigt som demokratipåsarna delas ut dras nämligen svångremmen åt på andra håll. I exempelvis stadsdelsområdet Hägersten/Liljeholmen presenterades nyligen en allmän besparing på förskoleområdet med 2 procent. Vilket naturligtvis kommer att märkas i verksamheterna – större barngrupper, färre vikarier, mindre kompetensutveckling för personalen.

De borgerliga ser förstås sin chans. Man menar nu att den lokala demokratipåsens 2,6 miljoner kronor borde omfördelas, från sidogodis som stadsodlingar till kärnverksamheten förskola.

Man ska inte ställa det ena mot det andra på det sättet, menar majoriteten. Den linjen verkar dock inte riktigt ha gått hem nere på marken.

Tidningen Liljeholmen/Älvsjö rapporterade i förra veckan om hur ett stort antal upprörda föräldrar begett sig till stadsdelsnämndens möte, för att framföra bland annat just den synpunkten: Satsa på barnen i stället för på plantor.

Det är inte alldeles förvånande. Småbarnsföräldrarna i det mycket rödgrönrosa Hägersten gillar säkert både stadsodlingar och samtalsklubbar, men neddragningar i förskolan var inte vad de tänkte sig när de röstade för maktskifte.

Vad vi lär oss av detta? Ingenting nytt, egentligen.

Levererar du inte i grunduppdraget kan inte ens 93 kommunikatörer med varsin storslagen vision hjälpa dig.