Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-07-31 12:24

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/wiman/2010/05/04/granska-granskarnas-granskare-7153/

WIMAN

Granska granskarnas granskare

Granskningsnämnden för radio och tv har stuckit upp sitt våta finger i luften igen, efter några år i relativ stiltje. Nämnden hamnade i blåsväder 2005, när man fällde radioprofilen Kjell Albin Abrahamson för att han kom ut som republikan, ungefär samtidigt som man satte ett pekfinger i magen på Björn Elmbrandt, som något senare mycket riktigt fick sparken som politisk kommentator i P1.

Nu tar nämnden ett kliv framåt igen. I måndags fälldes alltså bokförläggaren Svante Weyler för en temperamentsfull krönika i P1:s ”Godmorgon, världen!”, där han reagerade mot Ilmar Reepalu och dennes sliriga uttalanden om judarnas ansvar för den växande antisemitismen i Malmö.

Weylers kritik är ”långt­gående”, skriver nämnden i sitt beslut, och har ”karaktären av ett personangrepp” som ”gick utöver vad som kan accepteras med hänsyn till opartiskhetskravet”.

Verkligen? Hur uttrycker man en åsikt i en kontroversiell fråga i enlighet med Granskningsnämndens krav på opartiskhet? Genom att låtsas att man är kungen?

I själva verket visar detta och många andra fällande beslut än en gång att Granskningsnämnden är en djupt otidsenlig konstruktion, i synnerhet i dagens diversifierade mediemiljö, där både SVT och Sveriges Radio har ambitioner att vara ledande aktörer även på nätet. Skulle Svante Weylers krönika ha klarat sig undan Granskningsnämnndens stämpling om den bara publicerats som text på SR:s webb? Krönikan bryter knappast mot någon grundlag. Bör även enskilda debattörer i SVT:s olika åsiktsforum passa sig för att blir alltför ”långtgående” i sina kritiska resonemang?

I slutändan handlar det om vilken typ av kritik vi vill ha i ett alltmer hotat public service. Kortgående?