Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Bostad

Blomsterfylld påsk i Roslagen

En tvåhundraårig gård med gullvivsbacke och havsvik som granne är blomstermästaren Gunnar Kajs eget paradis i Roslagen. Här får han och Carl-Johan Vahlén utlopp för sitt odlingsintresse och för sin kärlek till naturen.

Vid vägs ände i Roslagens gamla kulturbygd ligger en gård som har mer än två hundra år på nacken. Där, i en gullvivsbacke, med ängar och skog och en havsvik som grannar, tillbringar Gunnar Kaj och Carl-Johan Vahlén en stor del av sin lediga tid, framför allt under sommarhalvåret.

När de tog över fastigheten för tjugo år sedan fanns det knappt någon trädgård alls, förutom vårens scilla. I dag har scillan fått sällskap av tusentals gullvivor, som självsprider sig i backen framför huset mer och mer för varje år.

Och det är helt i blomsterkreatören Gunnar Kajs anda. Han, som gjort sig känd för att plocka in det vilda i sina andlöst vackra blomster­arrangemang vid Nobelfesten, har naturligtvis sett till att behålla det naturliga i sin egen trädgård. Men tillsammans med sin lika trädgårdsintresserade sambo Carl-Johan har han genom åren gjort trädgården mer engelsk, ”med alldeles för många rabatter som man måste rensa”.

Gunnar vet precis hur han vill ha det, han är visionären som får inre bilder, som är bra på att sätta ihop, men det är Carl-Johan som har de grönaste fingrarna i det här hushållet.

– Carl-Johan kan dra upp nästan vad som helst från frö. Och han håller koll på när man ska göra vad, som att köpa lökar i rätt tid. Han är tålmodig, jag är mera slarvig och behöver väldigt snälla krukväxter som klarar sig själva, säger Gunnar.

Nu i vårtid kompletterar de med köpeblommor inomhus, som tulpaner och påskliljor. Men i nästan varje litet arrangemang, som det vimlar av inne i huset, tränger sig naturen in i form av en kvist, ett blåbärsris, en vacker gammal fröställning, lite mossa eller några kottar. Det ser aldrig påträngande eller svulstigt ut, snarare eftertänksamt, nästan blygt. Som när man går i skogen och upptäcker hur solen glittrar i ett fjolårsgräs, så att det plötsligt blir hänförande vackert på ett stillsamt vis.

– Man köper en bunt påskliljor, och så försöker man förtvivlat få något fluff i vasen, de står som en tofs lutade mot kanten. Men om man ställer ned blåbärsris i vasen först som påskliljorna kan stickas ned i, så lyfts de fram och man får dessutom en vacker form, säger Gunnar.

När man ser det där blåbärsriset så väcker det en sorts längtan.

– Ja, det väcker ett minne. Vi har en stark kärlek till skogen och naturen i detta land. Jag är själv uppvuxen med skogen i Dalarna. Och på den tiden var det självklart att man skulle ta vara på det som naturen ger.

Han tycker att köpebuketter ­ibland kan se stela och liksidiga ut, och strävar efter att få in det lite ömtåliga, naturliga och levande intrycket. Det räcker ofta med några darrande små gräs. Eller fröställningarna av johannesört, som han plockar på hösten och hänger på tork för att ha i nästa års buketter. Gullvivans och aklejans fröställningar är också vackra att återanvända.

– Då får man även in årstiderna och förgängligheten. Det spröda, nästan vissna. Vissnandet är inte dumt, för det är ju det som är grejen med levande blommor, att vi vet att de ska dö, men de lever just nu. Förgängligheten är själva hemligheten. Utan den vore magin borta.

Ett av de stora rummen på nedre botten har de gjort till ett dalarum, där de målat de alla snickerier mörkt röda och så har Gunnar målat väggarna med egna schabloner av pioner och riddarsporrar. Här har de samlat gamla skåp och kistor med kurbitsmålningar på.

– Kurbitsmålningarna är faktiskt grunden till mitt blomstertänkande, ett centrum längst ned som allting spruttar upp ur. Så gör jag alla mina buketter. Allt hänger ihop, dalaskogen, kurbitsen, mina egna tapeter, det är växande mönster, en blommig kraft som jag hela tiden vill återupprepa. Jag vill få syn på själva växandet, säger Gunnar Kaj.

Ute på gården är våren avvaktande. Den småttiga scillan tränger upp ur fjolårslöven och bländar med sin färg, liksom gullvivorna, som blir fler för varje dag. I ett hörn av trädgården finns ett förvuxet slånbärssnår med trolskt mossbelupna stammar. På flera av dem sitter fågelholkar, som en slumrande semesterby i miniatyr, väntande på nya hyresgäster.

Hemma hos Gunnar Kaj

Familj: Sambon Carl-Johan Vahlén

Ålder: 54 år.

Gör: Blomsterkreatör som bland annat gjort blomsterarrangemangen till de senaste 12 årens Nobelmiddagar. Ordnar workshoppar, håller föredrag om och kreerar utställningar (Gunnar). Advokat (Carl-Johan).

Aktuellt: Gunnar skriver på boken ”Låt det blomma!” som kommer i september på Norstedts förlag.

Här bor jag: Sommartid på en gård i Roslagen, som består av fem byggnader, bland annat en mangårdsbyggnad och en inredd ”undantagsstuga”. Från början var gården kringbyggd, för att skydda mot varg, fiender och nordanvind, men runt 1870 kom det nya brandförordningar, och byggnaderna flyttades isär.

Boyta: För stor.