”Inredning ska vara luftigt och ha kontraster”

I ”Angels in America” på Stockholms stadsteater skapade scenografen Lehna Edwall en katedral av trenchcoats, fyra våningar i beige, som väggar av korrekt men ödslig manlighet. Luftigt och instängt på samma gång.

Även i scenografin till höstens Dramatenpremiär ”Den goda människan i Sezuan” använder hon kläder som en del av scenografin, men hur är ännu så länge hemligt.

– När jag gör scenografi så arbetar jag konceptuellt, det handlar absolut inte om inredning. Det handlar om att skapa en känsla genom att bygga rumsligheter eller trycka på en färg. Man behöver inte bygga en miljö av äpplen för att publiken ska förstå att pjäsen handlar om en äppelhandlare, på teater går man för att få använda sin egen fantasi, säger Lehna Edwall.

När hon och maken Mattias Edwall flyttade in i funkisvillan i Storängen med sina barn, tänkte de sig att det skulle passa fint med avskalad funkis, fast modernt. Och det hade de ett tag.

– Men det var så himla otrivsamt. Jag stod inte ut, utan fyllde på med färger i kuddar, plädar, lampor och mattor. Men själva väggarna måste alltid vara helt vita. Dels för att jag hänger upp mina stora målningar innan jag säljer dem och dels för att vi har många foton som Mattias tagit. Jag vill att de ska komma fram, att de ska sväva ut från väggarna utan att störas av bakgrunden.

Hon tycker om när saker kontrasterar mot varandra, något svart mot något vitt. Det får inte bli för ihopgeggat, för mycket ton-i-ton.

– Det kan vara jättefint hos andra, men jag blir deprimerad efter tre dagar, jag känner mig otrygg. Jag vill att det ska vara en början och ett slut, som ramen runt en tavla så att allt inte bara flyter samman. Väggarna var målade i gult när vi flyttade in, jag tyckte att det kändes som om huset höll på att störta samman.

Om man frågar Lehnas närmaste om vad hon är världsbäst på, så skulle de troligen svara ”möblera om”. Familjen är hårt prövad på den punkten.

– Jag har alltid möblerat om, ända sedan jag var liten. Jag byter mattor och lampskärmar och flyttar möbler mellan olika rum och olika våningar. Även pianot brukar få ny plats då och då. Barnen var inte roade när de var små, de sade ”Snälla, så fort vi kommer hem så har du gjort om allting!” De blev helt otrygga, så jag fick skärpa mig …

Vad säger du om det då, Mattias?

– Jag är ute och reser ganska mycket, och varje gång jag kommer hem så ser det helt annorlunda ut, och då tänker jag ”Jaha, nu var det så här det blev”. Jag har slutat fundera ut något själv för länge sedan. För när jag gjort det så säger Lehna alltid att ”det var jättefint att du gjorde så här, men vi ska vrida på den där lite och flytta fåtöljen dit i stället”, säger Mattias.

– Fast han har väldigt bra smak! Och vi bråkar aldrig, för jag får alltid bestämma när det gäller inredningen. Efter att jag flyttat om mår jag jättebra, och varje gång säger jag ”så här fint har vi aldrig haft det”, för så känner jag alltid just då.

Hon går i gång på olika saker under perioder. Ett tag var det porslin, då ställde hon porslinsfigurer överallt, nyligen var det guld, då var det jättemycket guldgrejer. Just nu är det ”mönster på platser” som gäller.

– Jag tycker väldigt mycket om gamla textiltryck, som William Morris tyger, men jag blir orolig av att ha dem runt mig. Däremot ger Josef Franks tyger, trots att de är så röriga, lugn och ro. Mycket på en speciell plats går bra, som vid sittgruppen i vardagsrummet. Det blir som ett utsnitt, och runt omkring är det lugnt, så att det kan sväva.

Att möblera om är för Lehna att ordna och få ro i sitt inre. En sorts inre feng shui. När hon behöver inspiration tittar hon hellre i konstnärliga tidskrifter och i fotoböcker än i inredningsmagasin.

– Det viktiga för mig är att det måste vara luftigt och finnas kontraster. Jag tycker om när det är lite skevt, det är intressantare. En rosa he-man i stearin från Mexiko bland glasburkarna. Om det är för perfekt och estetiskt så blir det tråkigt.