Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

1 768 kvinnor i försvaret: ”Alla anmälningar måste tas på allvar”

Kränkande, förnedrande och trakasserande beteenden hör inte hemma i Försvarsmakten, konstateras i uppropet som 1.768 kvinnor, som är eller har varit verksamma i försvaret, står bakom.
Kränkande, förnedrande och trakasserande beteenden hör inte hemma i Försvarsmakten, konstateras i uppropet som 1.768 kvinnor, som är eller har varit verksamma i försvaret, står bakom. Foto: Jessica Gow/TT

#givaktochbitihop. Vi har sökt oss till Försvarsmakten för att vi är beredda att försvara Sverige och rätten att leva som vi vill, men ofta har våra värsta motståndare funnits i vår egen organisation. Kvinnor som anmält kränkningar och övergrepp har många gånger blivit ifrågasatta. I fortsättningen måste alla anmälningar tas på allvar, skriver 1.768 kvinnor i försvaret.

Vi är yrkesofficerare, reservofficerare, civilanställda, frivilliga, soldater och sjömän som är, eller har varit, verksamma inom Försvarsmakten.

Vi försvarar Sverige, landets intressen, vår frihet och rätten att leva som vi själva väljer. Vi har sökt oss till Försvarsmakten för att vi vill och är beredda att försvara vårt land, såväl nationellt som internationellt. Men alldeles för ofta har våra värsta motståndare funnits i vår egen organisation.

Försvarsmaktens värdegrund och uppförandekod är tydlig. Kränkande, förnedrande och trakasserande beteenden hör inte hemma i Försvarsmakten. Att inte följa värdegrunden måste få konsekvenser. Den som inte står bakom eller följer Försvarsmaktens etiska riktlinjer ska varken kunna jobba kvar, befordras, eller antas till högre utbildning.

Tystnadskulturer som säger "givakt och bit ihop", och maktstrukturer där härskartekniker blundas för, gör att kvinnor som anmält övergrepp många gånger blivit ifrågasatta – och i vissa fall blivit än mer utsatta. I fortsättningen måste alla anmälningar tas på allvar.

Det är hög tid att Försvarsmakten försvarar våra intressen. På riktigt.

#metoo och #givaktochbitihop väcker känslor över att vi inte kommit längre. Men tänder också ett hopp. Här händer något viktigt och kraftfullt! För första gången kan vi berätta utan att mötas av ifrågasättande och skuldbeläggande.

1.768 kvinnor från det svenska försvaret står bakom uppropet. Alla som undertecknat har inte personligen blivit utsatta för övergrepp, men vi talar med en gemensam röst. Det gör att vi inte kommer att kommentera några enskilda vittnesmål efter detta upprop.

Välkommen till vår verklighet.

 

Berättelser från kvinnor som är eller har varit anställda inom Försvarsmakten:

 

”Sitter med kollegor i matsalen. En av dem naglar fast mig med blicken och säger 'jag kan verkligen förstå varför man våldtar ibland.' De andra kollegorna (manliga) skrattar.”

 

”En högt uppsatt chef på ett förband misshandlar sin fru och blir polisanmäld. Förbandschefen kontaktar fruns väninna och ber henne dra tillbaka sitt vittnesmål, eftersom den anklagade mannen är 'en viktig tillgång på förbandet'.”

 

”Vi har varit ute och supit till rejält hela besättningen, det är muckfest och äntligen är det över. Jag har haft ett tufft år där jag varje dag mött härskartekniker, mobbing och skador som gjort det svårt att känna något annat är lättnad över att jag överlevt. Jag får reda på en mängd hemska saker som det pratats om bakom min rygg till befälen, jag känner mig så ensam och ledsen så jag bestämmer mig för att gå och lägga mig. En besättningsmedlem erbjuder sig att följa mig till vår hytt vi delar den här festen för han är orolig för att jag skall hamna fel. Jag är märkbart berusad och reflekterar inte så mycket på att han följt med i korridoren. Han börjar kyssa mig nästan omedelbart innanför dörren. Jag ber honom gå och lägga sig i sin egen binge, han säger att han gör det om vi först ligger med varandra. Jag säger att jag inte vill, men han ger sig inte och jag blir mjukt nedbrottad, han våldtar mig och sedan lämnar han mig i min binge täckt i sperma. Jag vaknar nästa morgon av att han och de andra i hytten knuffar på mig och säger att det är dags för frukost, som att inget har hänt.”

 

”När jag gjorde utlandstjänst fick min dåvarande sambo ett brev. Någon skrev att jag hade gjort både det ena och det andra med den och den, vilket inte var sant. Jag gick till MP för att anmäla detta. De tog inte ärendet eftersom 'det händer varje mission'.”

 

”Jag blir trakasserad av mitt ex (också försvarsmaktsanställd). Berättar för min stabschef som svarar med att berätta om en historia när han var ung och var kär i en tjej, och att killar gör så ibland.”

 

”Jag borde kunna låta manligare som kompanichef. Jag lät för kvinnlig när jag gav order. Det var den feedback jag fick när jag gick kaptenskursen.”

 

”När jag i samband med en utlandsmission berättade om egna och andras upplevelser av särbehandling för en manlig officer sa han 'oj då, så illa trodde jag inte att det var! Då är det ju sant som det har sagts, att det orsakar massor av problem att ha med kvinnor i förbanden. Försvarsmakten kanske trots allt inte var redo för att ha så många kvinnliga anställda, om det är så svårt att vara kvinna fortfarande'.”

 

”Under min grundläggande militärutbildning 2013 hamnade jag i en grupp där två av killarna visade sig vara kvinnohatare. Det drogs mycket skämt som var både sexistiska och rasistiska. Det snackades om hur de skulle dra hem en brud till helgen, trycka ner henne och knulla henne tills hon sprack. Att alla kvinnor i fotbollslandslaget var lesbiska och värdelösa på fotboll. Att kvinnor var horor som skulle hålla käften. De andra killarna skrattade ofta med, medan jag och den andra tjejen sa ifrån. Vi fick då höra att vi var känsliga och att det ju 'bara var ett skämt'. Vi tog det vidare till vår plutonchef som inte kunde göra något när 'ord stod mot ord'.”

 

”Befälet blev fullare och jag smet när han skulle raggla hem. Att han sexuellt trakasserade mig sved såklart men mest av allt sved det att jag i 12 månader under värnplikten slet som ett djur för att få hans godkännande och det enda som kom ut av det var en kommentar om mina bröst.”

 

”Som soldat och officer kan jag så här i efterhand baxna när jag tänker på den aldrig sinande strömmen av sexuella inviter från manliga kollegor. Äldre män, gifta män, chefer och befäl som jag stått i beroendeställning till. Det handlade sällan om förfrågan om sexuellt umgänge skulle komma, utan när. Och i vilken form. Värst är alla dessa personalfester med alkohol inblandat. På min senaste arbetsplats så smög den hyllade kompanichefen från utlandsstyrkan upp bakom mig och mumlade i min nacke undrandes om jag 'ville ha något hårt och långt i mig'.”

 

”Fest och snapsvisor hör ihop med officerslivet, men ska vi på riktigt efter att ha lyssnat på de fyra första rumsrena visorna behöva höra fyra till sex till mer eller mindre kvinnoförnedrande visor sjungna av ett gäng mer eller mindre överförfriskade manliga officerare. Varför tillåts det fortfarande 2017, trots att det säkert lagts en hel del skattemedel på värdegrundsarbete?”

 

”Är ganska ny på arbetsplatsen. En äldre och överordnad man går bakom mig i trappen. Plötsligt lägger han hela handen på min skinka och klämmer till, samtidigt som han uttrycker något. Jag vänder mig förfärat om och ser att ett helt gäng kollegor är där. Alla skrattar. Jag känner mig mycket obekväm.”

 

”Minns när jag påpekade att en soldat blottat sig i fönstret, när jag gick förbi ute på kaserngården. Som civil kände jag ju inte igen soldaten. Hade jag gjort det, så hade jag polisanmält. Jag anmälde det för min chef, som tog det på allvar och rapporterade till bataljonschefen, men i övrigt hände inget. På omvägar fick jag sedan höra att det skämtats i revyn om detta på officerarnas lillejul och då till min nackdel.”

 

”Jag förstår att man inte anmäler även fast man ska göra det. Det kostar väldigt mycket kraft och energi att försvara sig själv och bli ifrågasatt. Det tog över tre år och en fantastisk duktig jurist på högkvarteret innan individen fattade begreppet 'ingen kontakt'. Jag ångrar i dag att jag inte gjorde en polisanmälan.”

 

”Min första lillejul på nya förbandet. Jag är betydligt yngre än alla andra och en av få kvinnor. En kollega kommer fram och säger 'vore jag 40 år yngre skulle du ligga med mig i kväll'. Jag skrattar bort det och säger att jag inte tror det och går till min chef och berättar vad som hänt. Min chef svarar 'sa han det? Va fan det var ju min replik!'.”

 

”Efter tre månader blev jag inkallad till kompanichefen. Han berättade att jag var en trofé. Både värnpliktiga och befäl ville ha mig på rygg. Han sa att han inte kunde styra över deras drifter men att han kunde styra över mig. Om han fick veta att jag hade gjort någon sexuell handling under min tid som värnpliktig så skulle jag få en enkel biljett hem. I flera år tyckte jag att det var det bästa råd jag fick under min värnplikt. I dag känns det helt sjukt.”

 

”Jag kommer aldrig glömma när jag ryckte in och tvingades springa fram och tillbaka på excercisplan medan soldater skrek 'visa pattarna'.”

 

”Efter att i en feedbackövning fått höra att jag måste ha knullat till mig min plats på kursen då det ju finns massor av bra killar som inte kom in (och denna övning leds av en löjtnant som väljer att inte kommentera, avbryta eller ifrågasätta, utan uppmanar mig att bara lyssna och ta emot) ber jag om enskilt samtal med kurschefen. Han säger 'men vad väntar du dig, det här får du tåla. Du har ju själv valt att vara här'.”

 

”På min första fest på mässen var det en manlig officer som tog tag i mig, tryckte upp mig mot väggen och stoppade in handen mellan benen på mig. Jag slog mig loss och gick därifrån. På måndagen efteråt anmälde jag till regementschefen som tog tag i det hela. Han fick inte gå den skola han sökt till och blev förflyttad.”

 

”Jag går på Försvarshögskolan. Under ett taktiskt spel uttrycker en kollega något i stil med att 'när våra styrkor är i ett underläge så kan vi alltid kalla in våra läderbögar för att straffknulla motståndaren'. Lärarna säger ingenting. Jag ber att få prata med kollegan och säger att jag tycker det han sa är högst olämpligt. Bakom min rygg får jag sedan höra att han inför resten av gruppen har uttryckt att nu får man passa sig när jag är i närheten, för jag är moralpolis och tål inte ens ett skämt.”

 

”Sitter på kurs som deltagare. Lektionen ska börja, en av mina två kadetter har i uppgift att föra anteckningar på storskärm. Plötsligt skriver han 'jag vill trycka in kuken i dig, …'. Läraren stänger av skärmen, raderar och fortsätter sedan som om inget hänt. Ingen säger något. Kadetten kommer fram efteråt och påstår att han inte trodde det skulle synas, och att det var en tillfällighet att det var just mitt namn. Jag rapporterar händelsen till dåvarande närmsta chef och får frågan om det inte kan vara så att han är kär i mig. Kadetten får be mig om ursäkt, och sedan är allt utagerat, enligt min chef. Jag måste fortsätta undervisa min grupp på två. Kadetten får anställning hos oss. Sedan dess har jag varit rädd att bli våldtagen på jobbet. Nu i år får jag veta att hon jag rapporterade till aldrig meddelade någon annan om händelsen, och att läraren på kursen inte heller tog tag i frågan. Hon går i dag runt och gör sig löjlig över #metoo. Jag har nu själv meddelat ledningen om både hotet och sveket.”

 

”För någon månad sedan. Jag står och diskuterar med en av mina närmaste chefer när han plötsligt tittar och pekar på mina bröst och säger 'där har du en smula som jag inte får plocka bort'. Under en stor konferens med representanter från samtliga andra förband sitter vi i något mindre grupper för redovisningar och diskussioner. När det börjar rundas av, lägger samme chef handen på mitt lår och undrar om jag har något mer att tillägga.”

 

”När jag går in i vårt gemensamma fikarum som vi också delar med våra civila, kvinnliga kollegor ser jag de fullsatta sofforna – alla är män – och allas blickar är riktade mot tv-apparaten där det spelas upp en porrfilm. Jag blir rasande och säger att det här är mitt och mina kvinnliga kollegors fikarum också. Kommentaren jag får är 'har du mens, eller?'. De andra skrattar eller säger ingenting och jag får lämna fikarummet, ledsen, förnedrad och kränkt.”

 

”Tårarna rinner. Jag är på min första permission och har åkt till min syster och bett henne klippa av mig håret. Hon vägrar. 'Du har ju sparat i månader för att kunna sätta fast det i knut!' 'Jag måste, annars gör de det åt mig och jag är rädd att de rakar mig på måndag.' 'Vem då?' 'Fänrikarna.' 'Det kan väl inte dom bestämma!' 'Jo! Jag anmälde mig hos kompanichefen och bad om att få behålla håret, men han sa att jag gör mig skyldig till ordervägran om det inte åker av. Fänrikarna säger att bara horor har långt hår.' 'Idioter! Hur kort ska det vara?' Min syster klipper mig. Jag dör en smula. Vid visitationen på måndagen är mina kängor ludermässigt putsade.”

 

”Jag gjorde värnplikten med målet att söka officershögskolan och man gjorde tidigt klart för oss att det var tävling om platserna och att befälsutbildningens betyg i princip avgjorde vår framtid. Utbildningen avslutades med utgång för soldater och officerare, där vi drack stora mängder alkohol. Därefter var det efterfest i lägenheterna hos våra befäl. Vi det laget var jag i princip medvetslös och visste inte var jag befann mig. Ett av befälen tar med mig till sitt rum och drar ned mig i sängen fast jag försöker säga att jag inte vill. De andra bankar på dörren och vill att jag ska komma med hemåt, men befälet håller för min mun, håller kvar mig och försöker ha sex med mig. Jag somnar och följande morgon får vi våra betyg. Jag lever resten av värnplikten med känslan av 'hon som knullade sig in på officershögskolan'.”

 

”Jag är på resa utomlands med en svensk delegation med en tvåstjärnig general i spetsen. Vi besöker ett antal svenskar som tjänstgör i FN-insatsen i landet. Tidigare under resan hade jag köpt en långkjol med slits som inte var lämplig att använda utanför hotellet med hänsyn till landets kultur eftersom kjolen riskerar att blåsa upp och visa mina bara ben. Jag väljer att ha på mig den till en middag för svenskarna och några av deras utländska kollegor då vi ska vara inomhus och jag själv kan välja hur mycket av benen jag vill visa. Precis innan vi ska sätta oss till bords ropar generalen från den ena änden på bordet till änden där jag står: 'är det din nya kjol, kan du inte visa slitsen?!' och samtliga 20 män i lokalen vänder sig mot mig utan att kommentera olämpligheten i kommentaren. Under samma resa ägnar generalen tid åt att högljutt berätta att han ska hitta en stång åt mig då jag berättat att jag dansar på fritiden och han gärna vill se mig dansa. Att dansen jag håller på med inte är poledancing är inte relevant enligt honom.”

 

”Värnplikt 2008: Killarna i gruppen diskuterade om jag var en sådan som 'spottar eller sväljer efter kuksugning'. De skämtade också om att placera en stol bredvid min säng, och turas om att sitta där och runka på nätterna, och att jag då gärna fick sova naken och 'vara lite bjussig'.”

 

”Utlandstjänst 2011: En manlig kollega gick in i min barack när jag inte var där, och stoppade in en cd-skiva i min dator med en porrfilm. Han tyckte att det var 'nice att se' om jag blev kåt. Samma kollega brukade smyga efter mig och ställa sig utanför toalettbåset när jag gick på toa, för att samtidigt säga att han 'tycker det är så sexigt att höra när du kissar'. Han skickade ibland också sms på kvällarna där han undrade om jag 'gillar att ta den i röven'... När jag konfronterade honom och sa att jag tog illa upp blev jag kallad 'jävla surfitta som inte kan ta lite skämt' av han och hans polare. Enligt dem hade jag fått 'för lite kuk'.”

 

”På det stora hela var det ett väldigt medvetet kompani/förband som jobbade mycket med jämställdhet och som jag ändå tycker kommit långt, 2009/2010. Upplevde inte problem med officerare utan snarare de som kom in och befann sig där via värnplikt/anställda soldater. Det som gjorde mig verkligt rädd var att jag blev mordhotad av en i samma pluton. Ska dock tillägga att Försvarsmakten är den bransch där jag fått utstå minst med sexuella trakasserier och som faktiskt tagit saker på allvar och som aktivt jobbar med förbättring.”

 

”En mer aktuell händelse från min sida som endast hände för några år sedan som har många dimensioner. Det var när jag var i Kosovo, efter det att vi tagit hem vår trupp därifrån och bara några få svenskar var verksamma där. En kväll i vårt gemensamma tv-rum, berättar en svensk kollega om en händelse där en annan svensk kollega under ett födelsedagsfirande för en internationellt anställd slovensk (eller slovakisk) kvinna hade förärat henne med en present. Presenten bestod av en banan och ett par handklovar, som han försökte få henne att ta på sig. Dagen eller någon dag efter bestämde jag möte med kvinnan. Min svenska kollega som var den som gav henne presenten fick nys om mötet och ringde upp mig innan mötet med kvinnan ägt rum, där han vid upprepade tillfällen hotade mig och sa att detta kommer att få allvarliga konsekvenser för dig. Han hävdade också att han hade högre grad än jag och på så vis skulle jag vara underlydande till honom och att han minsann visste en hel del om mig. Min reaktion blev rent fysisk med händer som darrade och ett hjärta som slog. Den natten var första natten jag låste dörren i vår gemensamma förläggning. Mötet genomfördes, hon ville inte anmäla. Jag sa att jag kommer att anmäla honom och lämna henne utanför. Vilket också gjordes och han fick resa hem med i princip omedelbar verkan. Dock tror jag att han fortfarande jobbar kvar.”

 

”'Är det jobbigt? Du är ju här frivilligt, du kan sluta när du vill'. Jag ville vara där, jag ville klara av det. Han kunde inte acceptera att jag var där. Han var chef. Som tur var fanns det fler chefer. En som stöttade mig, en som pushade mig och som jag såg upp till och hade förtroende för. En förebild som jag såg upp till och kände att jag hade på min sida. Ända tills den dagen. Dagen då det visade sig att han var en andra klassens man, en medelålders maktmissbrukande man som tog sig rätten att ta på min kropp och viska i mitt öra att jag var fin. Jag ville inte vara fin. Jag ville vara jävligt bra på min tjänst och uppskattas för det. Kunde han så kan alla. Det var så det kändes. Jag hade sökt och kommit in på officersutbildningen men vilken mening fanns det att börja där? Ville jag vara en del av en organisation som slagit undan benen på mig, som berövat mig min självkänsla och svikit mig? Efter 'moget' övervägande insåg jag att jag måste fortsätta, jag kan tillföra något, jag kan bli bättre än dem. Jag kan förändra. Jag valde att börja skolan och bli en del av en organisation som har potential att (jävligt) långsamt bli bättre.”

 

”Värnplikt. Ensam tjej i plutonen. Flertalet 'mindre' händelser i form av bland annat undandraget duschdraperi, kommentarer om hur jag ser ut naken, att man till exempel inte kan lita på mitt omdöme eftersom jag 'tycker om att suga ***', och så vidare. Därefter ett tillfälle där en kille i min pluton tryckte upp mig mot en vägg och sa att jag skulle veta min plats och hålla käften annars skulle han 'se till att det fick konsekvenser'. Jag kände att det hade gått för långt och gick och pratade med mitt befäl och fick responsen 'är du säker på att det här verkligen har hänt? Du förstår väl vad konsekvenserna blir om du vill gå vidare med det här? Du kanske borde tänka över vad som hänt en gång till, det kan ju ha varit ett missförstånd'.”

 

”Reagerar över hur många som blivit dåligt behandlade under grundutbildningen och att de som rapporterat uppåt sällan fått något gehör. Vad är det för folk vi rekryterar egentligen? Är det så att dessa felrekryteringar i dag sitter på chefspositioner och inte har förmåga att förstå allvaret i det hela eftersom det var okej när personen i fråga gjorde samma sak under sin grundutbildning?”

 

”Fick hjälp av en kollega att komma tillbaka till fartyget efter en blöt kväll. Då han var 'chef' kändes det säkert. Har diffusa minnen från hans hytt. Dagen efter kom han in i min hytt och kysser mig och säger att han tackar för natten men att han inte kommer att skilja sig för mig. Mina minnen från natten var suddiga och inte bekväma. Samme man tog på mig inför andra. Han har dessutom hotat med att dra in nivåhöjande utbildning för en annan kollega när hon inte ville följa med honom till hans hotellrum. Han ser sig själv som en kvinnokämpe och säger sig gärna i andra sammanhang stå upp för oss kvinnor i Försvarsmakten.”

 

”Jag var för något år sedan på en avslutningsmiddag efter en övning, för att ta ett exempel. Efter middagen satt jag och några kollegor runt ett bord och pratade och hade trevligt. Min chef kom och ställde sig bakom mig och sticker ner handen innanför min tröja och tar grepp runt mitt bröst. Jag rycker snabbt bort hans hand och är på väg att säga något. Men INGEN reagerar. Flera personer såg vad som hände, men ingen gjorde något. Jag ville anmäla men kände att jag inte hade någons stöd och vågade inte. Jag har 'bara' varit i firman i cirka 10 år och kan inte själv relatera längre bak i tiden, men jag tror och hoppas att det har blivit bättre. Tyvärr är det långtifrån borta.”

 

”Som förman på ungdomsutbildning blev jag och en kvinnlig kollega beordrade att diska och städa och tvätta.”

 

”Något som etsat sig fast är frasen 'oj, här luktar det kvinna!' Med betoning på kvinna, på ett sätt som inte var skämtsamt där och då. Uttalandet kommer från patrullchefen under en vakt på Stockholms slott när man sitter i patrullrummet.”

 

”Jag anmäler en händelse internt för kränkande särbehandling. Jag får rätt, deras avslås. Konsekvensen: De ska be mig om ursäkt, med motiveringen att de 'ändå snart ska gå i pension' så andra åtgärder kändes inte lämpliga. Jag fick aldrig någon ursäkt.”

 

”Jag hade också en regementschef som aldrig kunde lära sig vad hans enda kvinnliga officer hette. Han pratade om mig som 'hon, den där tjocka'. På den tiden var jag inte ens tjock men han var ordentligt korpulent. Den första regementschefen jag hade beordrade mig att snarast gifta mig... Inte undra på att man aldrig anmälde något – de hade inte förstått. Men jag har hjälpt andra att anmäla och jag har lämnat tunga 'avhandlingar' om många fall, till generaler på Högkvarteret redan 1993. De blev så upprörda att de höll på att krevera – men inget hände. Alls. Nu är det ta mig f-n dags!”

 

"Det snackas också enormt mycket skit om mig hela tiden, som ensam tjej på samtliga arméregementen på orten. Det slås vad om vem som ska ligga med mig, och om jag pratar med någon på krogen så har jag legat med honom, och gärna hans kompis också när jag ändå höll på. Hade jag legat så mycket som det sas så hade jag inte hunnit med något annat. Men ingen tror på mig, alla har ju hört från säker källa. Att jag borde vara den säkraste källan är det ingen som bryr sig om.”

 

”Jag vet verkligen inte var jag ska börja... Händelserna har avlöst varandra genom åren. Kompanichefer som tiggt och bett om samlag, förfärliga raggningsförsök, oönskade händer på bröst, rumpa och ben, kränkande kommentarer om kön, avklädning offentligt och visitationer som inte varit berättigade. I dag har jag en annan roll i Försvarsmakten även om jag är officer. Jag har en hög kompetens såväl vetenskapligt som yrkesspecifikt. Kränkande kommentarer förekommer fortfarande även om raggningsförsöken upphört. Nu föreligger i stället en rädsla för den erfarenhet och kompetens som jag besitter. Jag är dessutom inte tyst längre. Jag upplever starkt att den kränkande särbehandlingen jag har fått som kvinna i Försvarsmakten pågått från dag 1 till i dag, men att orsakerna därtill har varierat genom årtiondena. Nu består den kränkande särbehandlingen i oförmåga att möta upp den kompetens jag har och värdera den i samma vågskål som mina manliga kollegors.”

 

”Min chef är ointresserad av min civila kompetens. På sin fritid gillar han 'att hålla på med' det jag är utbildad för, och när jag vid ett tillfälle erbjuder mig att hjälpa honom och en annan person tittar de bara förvånat på mig och återgår sen till sitt samtal. När jag jobbar på distans en period och kommer till jobbet en dag så är namnskylten borta till mitt kontor, och där sitter en för mig okänd person. Hen hänvisar till min chef, som berättar att han 'flyttat ut mitt kontor till en container i hangaren'. Något år senare, när jag lämnat min före detta chef som referens till ett civilt jobb, får jag veta att han svarat att han inte kunde säga något om min kompetens för jag var 'inte prövad'. När jag ringer och frågar varför han inte nämnt att jag ersatte honom med kort varsel under ett större evenemang svarade han att 'det hade han glömt'. Jag har nu sagt upp mig. Att Försvarsmakten säger sig vilja ta vara på kompetens och få fler kvinnor att söka sig till försvaret känns mest som tomma ord.”

DN Debatt. 30 november
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.