Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”47 av Sveriges 50 sämsta skolor är kommunala”

I stället för att diskutera hur framgångsrika skolentreprenörer ska hämmas genom till exempel vinstförbud, vore det rimligare att fundera över hur de bästa skolorna kan inspirera övriga och ställa sig frågan hur de sämsta skolorna ska hanteras. Faktum är ju att 47 av Sveriges 50 sämsta skolor är kommunala, skriver Timbros Karin Svanborg-Sjövall och Eva Cooper i en replik.

I ett sedvanligt nostalgiskt inlägg på DN Debatt 3/5 skriver Metta Fjelkner och Lärarnas Riksförbund att ojämlikheten i den svenska skolan har ökat på senare år. Det är en diagnos som dessvärre följs av helt fel förslag på medicin. Jakten på den ”likvärdiga skolan” är i själva verket en del av förklaringen till att den svenska skolan får allt svårare att hävda sig i internationella jämförelser. Klassresan kan bara börja i klassrummet om fokus ligger på kunskapsförmedling, och inget annat.

Den svenska historien ger många prov på att rättvisa på papperet är fullt möjlig att åstadkomma med politiska medel. Minns det tidigare betygssystemet där femmorna kunde ”ta slut” i en högpresterande klass, och en elev därför kunde få ett lägre betyg än vad hon förtjänade. Nog var det likvärdigt så det förslog; med ett sådant system kunde ju ingen klass vara bättre eller sämre än någon annan. Men var det rättvist?

Ett annat, i tiden mer närliggande exempel, är den skola i Malmö som infört läxförbud. Alla barn har förvisso inte föräldrar som kan eller vill hjälpa till med skolarbetet. Men blir deras barn mer kunniga av att barn som har mer engagerade släktingar förnekas hjälp hemma?

Nu är det förstås inte detta Lärarnas Riksförbund pläderar för i sin artikel om ökade klyftor mellan svaga och starka elever. Syftet med Fjelkners artikel var att, än en gång, föra fram argument för ett förstatligande av skolan. Poängen med exemplen ovan är att visa att tankefiguren i förlängningen blir densamma.

Övertron på att det offentliga skulle kunna konstruera ett idealt skolsystem baserat på en genomsnittselev är ett av den svenska debattens starkaste kännetecken. Samtidigt finns ingen ”quick fix”, och försöken att likrikta riskerar att förvärra, snarare än lösa de allvarliga problemen. Som professor Bo Rothstein konstaterar (DN Debatt 28/4) finns inga empiriska belägg för att staten ska kunna lyfta resultaten genom att pådyvla alla skolor en och samma pedagogiska modell. Det är kloka, starka och självständiga skolledare som bäst vet vilken typ av undervisning som krävs för att möta elevernas behov på plats.

Det råder ingen tvekan om att Sveriges elever inte får en likvärdig utbildning i dagens skola. Men det är varken i diskussionen om kommunaliseringens genomförande eller i ett återförstatligande man hittar lösningen. Just vad gäller olikheter finns det, i motsats till den bild som tornar fram i Metta Fjelkners många artiklar, starka empiriska belägg för att friskolereformen (som radikalt har decentraliserat den svenska skolan) har haft positiva effekter för att minska den socioekonomiska spridningen i Sverige. Den senaste PISA-studien visade att Sverige har näst lägst spridning i OECD (plats 43 av 44 länder). Flera studier pekar också på att elever med sämre förutsättningar är dem som har mest att vinna på att välja en vinstdrivande friskola före en kommunal.

Men det är främst två områden som tycks avgörande för elevers resultat. Det ena är höga förväntningar, både från föräldrar och från lärare. Utbildningsforskaren John Hattie har studerat ett omfattande material (cirka 50.000 olika undersökningar om skolan, rörande 80 miljoner elever) och visar hur föräldrarnas förväntningar är viktigare för elevernas resultat än deras familjebakgrund. Det andra är kompetenta lärare som vet hur undervisningen ska gå till. Om de är statsanställda eller inte spelar mindre roll.

Samtidigt har Lärarnas riksförbund helt rätt i att staten måste ta ett mer aktivt ansvar för skolan, genom till exempel kompetensutveckling för lärarna i metodik. Det finns också goda skäl att fundera över om alla kommuner verkligen är vuxna uppgiften att hantera det viktiga utbildningsansvaret i områden som har ett mera krävande elevunderlag.

Men i stället för att diskutera hur framgångsrika skolentreprenörer ska hämmas genom till exempel vinstförbud, vore en rimligare diskussion att dels fundera över hur de bästa skolorna kan inspirera övriga, dels ställa sig frågan hur de sämsta skolorna ska hanteras. Och faktum är att 47 av Sveriges 50 sämsta skolor är kommunala. Bör alla ens få finnas kvar?

Sedan 1985 har staten haft möjlighet att ta till så kallad statlig tvångsförvaltning. Har en kommun grovt eller under längre tid misskött sig får regeringen enligt Skollagen, på kommunens bekostnad, vidta de åtgärder som behövs för att avhjälpa bristen. I det uppmärksammade fallet med Tolvåkersskolan i Kävlinge krävde en grupp föräldrar tvångsförvaltning, vilket avslogs av regeringen på Skolinspektionens rekommendation.

Det var första gången tvångsförvaltning överhuvudtaget prövats. I decennier har vissa skolor misslyckats med att ge den utbildning som barn och unga har rätt till enligt lag. Ofta är arbetsklimatet på dessa skolor också mycket negativt för lärarna. Ändå rullar verksamheten i de sämsta kommunala skolorna på, år efter år. Med statens goda minne.

Detta borde Lärarnas Riksförbund ha mer synpunkter på.

Karin Svanborg-Sjövall
Eva Cooper

Ansvariga för Timbros välfärdsprogram

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.