Omvärdera äldrevården. Långvarig ofrivillig ensamhet är kopplad till dålig livskvalitet, nedstämdhet, demensutveckling, hjärt- och kärlsjukdomar och risken att dö i förtid. Människan är gjord för gemenskap, vilket dagens äldrevård inte tar hänsyn till, skriver Peter Strang, professor i palliativ medicin.
Ålderdomshemmen finns inte längre och var fjärde plats på äldreboenden har försvunnit sedan år 2000. För den äldre ensamma personen finns allt färre kontaktytor.
SKL (Sveriges kommuner och landsting) menar att äldreboenden skall vara institutioner för personer med mycket stort behov av vård, de är inte till för sällskap och umgänge. Men det finns starka skäl att omvärdera den inställningen. Den senaste forskningen visar att långvarig ofrivillig ensamhet är kopplad till dålig livskvalitet, nedstämdhet, demensutveckling, hjärt- och kärlsjukdomar och risken att dö i förtid.
När människor får skatta vad som är viktigast i deras liv blir svaret alltid vänskap, gemenskap och relationer. Människan är gjord för gemenskap, behovet av att höra till är biologiskt grundat i våra gener och ofrivillig ensamhet är både plågsam och destruktiv. Därför är det inte så konstigt att äldre som mist sin livspartner och sin vänskapskrets önskar att få komma in i nya former av gemenskap. Vi såg det senast på SVT Aktuellt den 8 juli, den 94-åriga ensamboende sjukliga damen som inget hellre ville än att få komma till ett äldreboende där hon kan få tillsyn och gemenskap. Men hon är inte prioriterad. Hon anses inte tillräckligt sjuk och platser saknas. Det beror på att var fjärde plats på äldreboenden har försvunnit sedan år 2000. Företrädare för SKL (Sveriges kommuner och landsting) kommenterar inslaget i SVT på följande sätt: ”Vi vill inte gå tillbaka till de gamla boendena” och ”Boendena är inte för sällskap och umgänge” (utan institutioner för de med ett mycket stort vårdbehov). SKL får stöd från kommunföreträdare i detta synsätt.
Jag tror att de myndigheter och kommuner som planerar för vår äldrevård gör det i ett gott syfte men är inte inlästa på den senaste forskningen som visar att ofrivillig ensamhet inte bara handlar om vantrivsel utan utgör även en riskfaktor för den fysiska hälsan – en faktor som är jämförbar med rökningens skadeverkningar. I en översiktsartikel i PLOS Medicine (2010) där resultaten från hela 148 studier (över 300 000 patienter) jämfördes kunde författarna visa att ofrivillig ensamhet i sig ökade risken avsevärt för dödsfall även när man tog hänsyn till andra riskfaktorer. I en annan översiktsartikel från 2015 visar författarna att ensamheten ökar risken för en död i förtid med cirka 30 procent. Är inte detta ett viktigt argument när man planerar äldrevården?
I min populärvetenskapliga bok ”Att höra till. Om ensamhet och gemenskap” (2014) har jag sammanställt kunskapsläget vad gäller ensamhetens och det ofrivilliga utanförskapets effekter både på det psykologiska och hälsomässiga planet. Att ofrivillig ensamhet leder till rastlöshet, nedstämdhet, oro och därmed sänkt livskvalitet är inte så konstigt, det har vi alla egen erfarenhet av. Långvarig ensamhet har också samband med glömska och risken för demensutveckling. Utanförskap leder också till två alternativa känslor: nedstämdhet eller våldsam ilska. Av den anledningen kan studier förklara varför utanförskap är tydligt kopplat bland annat till skolskjutningar i USA.
Det som är mer uppseendeväckande är att ofrivillig ensamhet ökar risken för hjärt-kärlsjukdomar, ger sänkt immunförsvar och förorsakar död. Välgjorda hjärnstudier (med funktionell magnetröntgen) visar också att hjärnans smärtcentrum aktiveras av ofrivillig ensamhet medan gemenskap även för stunden dämpar smärtsystemet. Det är med andra ord helt väntat att ensamhet gör att vi upplever smärta i kroppen mycket starkare.
När vi vet att smärta är den enskilt vanligaste orsaken till att svenskar söker sjukvård – och vi vet att ensamhet är en viktig riskfaktor – borde vi då inte skapa en äldrevård med olika alternativ av boenden som gynnar ”sällskap och umgänge” – det som SKL inte vill prioritera?
Hur kan ensamhet leda till hjärt- och kärlsjukdomar? För att förstå detta behöver vi känna till människans utvecklingsbiologi. Våra förfäder, människorna på savannen var svaga och långsamma, lätta offer för rovdjur eller fiender. Men när våra förfäder lärde sig att hålla ihop gick det bättre, gemenskapen har historiskt sett blivit människans framgångsfaktor. En människa klarar inte av ett lejon men en grupp människor med käppar och stenar kan jaga iväg det.
När något gynnar människans överlevnad, skapar kroppen belöningssystem och varningssystem. Belöningssystemet handlar om att gemenskap leder till frisättning av lugn-och-ro hormonet oxytocin, endorfiner och dopamin. Det är därför vi trivs när vi är inkluderade i tvåsamhet, i familjen, i teamet, i gruppen, hjärnan bokstavligen badar i positiva hormoner.
Samtidigt har kroppen också skapat ett varningssystem: Om våra förfäder avlägsnade sig från gruppen var de bokstavligen i fara. De började spana efter faror i horisonten, kroppen började frisätta stresshormoner som skapade oro och ångest, smärtsystemet aktiverades och snart drevs individen tillbaka till gruppens trygghet.
I dag har vi en ny värld med mycket låg risk för fysiska hot men våra gener är oförändrade. Vid ofrivillig ensamhet frisätts därför stresshormoner även i dag och smärtsystemet blir aktivt. Det sliter på kroppen och förklarar risken för smärta och för hjärt- och kärlsjukdomar. Hjärnan arbetar intensivt för att hitta tillbaka till gemenskapen och den hjärnstressen skapar glömska och risk för demens på sikt.
Av den anledningen menar jag att äldrevården bör omvärderas. Våra gamla ålderdomshem gav ofta just det som den äldre så väl behövde – sällskap och umgänge som skyddade även mot fysisk sjuklighet. I dag är fokus på att alla skall bo hemma in i det längsta och hemtjänsten skall hjälpa till med det praktiska. Det är naturligtvis oerhört uppskattat för det äldre paret som inte vill annat än att fortsätta bo tillsammans men behöver praktisk hjälp. Men situationen är helt annorlunda för den ensamma änkan vars vänner dött bort. Ensamheten sätter sig i kroppen och ger upphov både till oro, smärta och riskerar hälsan. Framtidens äldrevård behöver fler alternativ som inser gemenskapens och relationernas betydelse för hälsan i stort.
I dag har sjukvården och äldrevården fokus på kroppen och på funktioner, vilket i sig är bra men det räcker inte till. Kropp och själ är intimt förknippade och det går inte att bortse från de psykologiska, sociala och existentiella effekterna på den fysiska hälsan.