Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Äldre far illa i dagens system för hemtjänst och hemvård”

Vi behöver riksnormer. Bristen på resurser inom sjukvård och socialtjänst samt för få särskilda boenden tvingar många äldre att leva under ovärdiga former i hemmet. Ädelreformens princip om valfrihet fungerar inte heller, då besluten om hjälpbehov och insatser ligger på biståndsbe­dömare. Inför enhetliga bedömningsmetoder och lägsta garantinivåer, skriver Tarja Brandeus.

Enligt socialtjänstlagens värdegrund för äldreomsorgen ska våra äldre kunna ha en vardag som är begriplig och hanterbar. Ofta behöver de då vård och stöd. Generellt kan sägas att vårdbehoven uppstår vid 80 års ålder och blir som mest omfattande vid 85–90 års ålder. Denna grupp kommer att fördubblas till år 2035.

Jag arbetar själv med biståndsbedömning av äldre inom den kommunala socialtjänsten. Jag är med när patienten skrivs ut från sjukhus och även i andra situationer när den enskilde behöver hjälp för att kunna uppnå en skälig levnadsnivå hemma. Men systemet med social­tjänstens biståndsbedömning är enligt min uppfattning inte rimlig som den ser ut i dag. Låt mig förklara.

Innan en person kan få plats på ett särskilt boende hamnar den ofta i en period med omfattande hemtjänstinsatser samt svåra förhållanden hemma. Den äldre är ensam och otrygg och tvingas kanske också till ofta återkommande sjukhusbesök. Varför blir det så? Jo för att prioritering är nödvändig då det råder brist på särskilda boenden.

Bristen på resurser kan också leda till att man tvingas besluta att den äldre ska bäddas ned i sängen och göras i ordning inför natten redan klockan sex. Morgontillsynen inleds femton timmar senare, klockan nio påföljande dag. Det känns inte värdigt, om den äldre inte kan ta sig upp ur sängen på egen hand.

Ett annat exempel: En person med nedsatt syn och hörsel upplever enligt hemtjänsten ångest över att bli lämnad ensam, har svårt att kommunicera och saknar kraft att ta sig upp ur sängen på egen hand. Personen kan inte hantera ett trygghetslarm, så man har tagit bort det. Men trots det så bedöms hemtjänstinsatser vara den bästa lösningen.

Varför? För att vårdbehov inte påkallats och för att anhöriga vill att mamma eller pappa ska få vara hemma.

Ofta sker det snabba utskrivningar från vården av personer i skört tillstånd, exempelvis efter en stroke eller efter ortopedisk kirurgi. Det leder inte sällan till återinläggningar och oetiska förflyttningar mellan hem och vårdinrättningar där den redan svaga personen kommer i kläm. Den enskilde betraktas utifrån dagens geriatrik som medicinskt färdigbehandlad i princip oavsett omvårdnadsbehov.

Varför? För det första är vårdavdelningarna tänkta att fungera för omvårdnadssocial planering efter en specifik behandling eller utredning av akut vårdbehov. För det andra handlar det om ett ersättningssystem där prestation baseras per besök, behandling eller ingrepp/åtgärd. Ett system där de sjukaste och mest tidskrävande patienterna ger minst ersättning.

I hemtjänsten finns en på förhand given ram för varje individs omsorgskonsumtion i form av ett biståndsbeslut. Där regleras i detalj hur många timmar och även vilka tjänster den äldre har behov av. Många kommuner har separerat ersättningen baserat på service, omvårdnad, hemsjukvård, eller tätort – glesbygd, eller dag, kväll, helg, natt. I särskilda boenden utgår däremot ofta en bedömning av individens totala vårdtyngd.

Enligt den så kallade betalningsansvarslagen, inträder kommunens betalningsansvar dagen efter att en läkare har förklarat en patient utskrivningsklar och en vårdplan är upprättad, dock tidigast fem vardagar efter det att kommunen mottagit kallelsen till vårdplaneringen. Men lösning och samförstånd med den vårdbehövande och anhöriga måste då också ske inom dessa fem dagar för att inte kommunen ska tvingas betala för patientens sjukhusvård.

De lagar som reglerar detta är inte helt samstämmiga. Enligt socialtjänstlagen har den enskilde rätt till stöd om behov föreligger, men snabba förändringar i tid blir svårare att till­mötesgå. Hälso- och sjukvårdslagen ger bättre möjligheter till ett situationsanpassat arbetssätt. Lagarna har dessutom olika sekretessklausuler vilket innebär att den enskilde måste lämna sitt medgivande, vilket kan försvåra samverkan kring äldre med demensproblematik eller som vårdas i livets slutskede.

Behoven hos äldre och vårdbehövande är ofta svårdefinierade eftersom de kan förändras från dag till dag. Trots det saknas utrymme för flexibilitet och anpassning, som ju kräver hög bemanning och resurser. Exempelvis får den äldre betala för en insats som promenad med ledsagning om det inte avbokas tre dagar innan. Då kan det vara enklare att inte binda upp sig.

Vården i hemmet ställer höga krav på ut­föraren som ofta är lågavlönad och har en stressig arbetssituation. Hemtjänsten utför ibland uppgifter som att ge mediciner, på delegering av sjukvården men får då inte ersättning för det.

Hur ska vi uppnå en värdig och säker situation i hemmet med primärvård och hemtjänstutförare, utan för många inblandade och slippa bristen på kontinuitet?

Ädelreformen genomfördes med intentionen att alla som vill och kan ska få bo kvar i den egna bostaden, med det stöd den enskilde behöver. Ett centralt tema var att komma ifrån känslan av institution på vårdinrättningar och begreppet ”särskilt boende” myntades. Oavsett ålder och vårdbehov skulle människor få välja var eller hur de ville bo och samhället skulle tillgodose hjälpbehoven bland annat via social hemtjänst och hemsjukvård. Men som det är i dag så är det inte den enskilde som väljer, utan en biståndsbedömare avgör insatserna hemma och hur länge den enskilde ska ha det så.

Lagen om valfrihetssystem öppnade möjligheten för den enskilde att välja utförare utifrån egna önskemål. De flesta utförare uppnår god kvalitet med sina tjänster och kan anpassa utformningen. Man måste titta närmare på behovsbedömningen av en viss utgiven insats för att se svårigheterna. Det sker utifrån kommunens riktlinjer eftersom kommunen har självstyre. Utrymmet för variationer är litet. Den enskilde kan inte få städning en gång i veckan om riktlinjerna säger att det ska vara en gång var tredje vecka.

Därför behöver biståndsbedömningen ses över. Man behöver titta på maximala insats­alternativ och införa en riksomfattande enhetlig bedömningsmetod, med lägsta garanterade nivå, likt försörjningsstödets riksnorm och dess utformning i socialtjänstförordningen.

 

Tarja Brandeus, arbetar i vård- och omsorgsnämnden i Österåkers kommun med frågor som rör äldre människor och bedömer enskildas behov av vård och omsorg

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.