Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Debatt

”Alla ämneslärare i högstadiet måste undervisa i läsförståelse”

Att en lärare inte vet vad som är problemet och vilket stöd en elev behöver ökar svårigheten att sätta in ett relevant sådant, skriver debattörerna.
Att en lärare inte vet vad som är problemet och vilket stöd en elev behöver ökar svårigheten att sätta in ett relevant sådant, skriver debattörerna. Foto: Lotta Härdelin

Nya satsningar behövs. Alla högstadielärare borde verka som språkutvecklare i sitt skolämne och lärarnas fortbildning bör vara anpassad efter elevernas olika behov. Det är orimligt att ansvaret för fortbildning i dag ligger på den enskilda lärarens ork att skaffa sig den på fritiden, skriver läsforskarna Gunilla Molloy och Barbro Westlund.

Larmrapporter om svenska elevers sjunkande läsförmåga kommer med viss regelbundenhet och når sin höjdpunkt när Pisaresultaten publiceras, nästa gång i december. Men alltför sällan undersöks de bakomliggande orsakerna till nedgången utifrån ett ämnesdidaktiskt perspektiv, det vill säga hur undervisningen ska anpassas efter respektive skolämne. Ett exempel på detta är en larmrapport publicerad av Lärarnas riksförbund (LR) 2014, där grundskollärares uppfattningar om elevers läsförmåga undersöktes via enkätsvar. Resultatet visar att hela 40 procent av de 1.035 tillfrågade högstadielärarna, med ansvar för svenskämnet, anser att deras elever inte har tillräcklig läsförståelse när de börjar årskurs 7, vilket ansågs vara det mest alarmerande resultatet. Detta väcker några centrala frågor som bör uppmärksammas när skolans fallande resultat i  läsförståelse diskuteras. Särskilt som bristande läsförståelse får effekter i alla skolämnen.

Med utgångspunkt i LR:s studie och med ett ämnesdidaktiskt perspektiv genomför vi, två läsforskare med didaktisk inriktning, en forskningsstudie som består av djupintervjuer i två omgångar med elva högstadielärare som arbetar i kommunala skolor i Stockholms stad. Lärarna ansvarar för svenskundervisningen i  årskurs 8, oftast i flera parallellklasser. Totalt ansvarar lärarna för svenskundervisningen av 386 elever. Samtliga lärare har lång erfarenhet av läraryrket. Vår intervjustudie bekräftar resultaten i LR:s studie, nämligen att många högstadieelever inte förstår vad de läser. Men den tillför också ny kunskap om bakgrunden till det som LR beskriver som de ”mest alarmerande resultaten”.

Ett sådant exempel är att de tillfrågade lärarna i LR:s undersökning inte skiljde mellan läsförmåga och läsförståelse. Dessa två begrepp användes ofta synonymt, trots att de beskriver två helt olika kompetenser. Läsförmåga innebär att behärska både den tekniska sidan (kunna avkoda text; läsflyt) och förståelsesidan (kunna tolka och skapa mening i olika texter). Vår studie visar att lärarna anser att de flesta eleverna har god läsförmåga, men också att en fjärdedel av dem inte förstår vad de läser, trots att de avkodar tekniskt korrekt.

Vår studie visar att lärarna anser att de flesta eleverna har god läsförmåga, men också att en fjärdedel av dem inte förstår vad de läser, trots att de avkodar tekniskt korrekt.

”De lär sig att luras”, säger en lärare om flera av sina elever och tillägger: ”För de är rädda att bli upptäckta.” De elever hon refererar till har just en god ordavkodning, men en svag läsförståelse. Begreppet ”språkstörning” förekommer också i intervjuerna. Det används ibland då lärarna är osäkra på om elevens svårigheter beror på bristande kunskaper i svenska eller på en neurologisk diagnos. Lösningen kan då bli att eleven testas för olika diagnoser eller att läraren söker andra förklaringar som att ”han har ju en helt annan bakgrund, hans föräldrar är inte från Sverige, han har adhd, han har motstånd mot att läsa och tycker det är jättejobbigt, men jag tror det har med koncentration att göra”. Att en lärare inte vet vad som är problemet och vilket stöd en elev behöver för sin språkutveckling ökar svårigheten att sätta in ett relevant sådant.

Att faktatexterna är svårast för eleverna beror enligt svensklärarna på att många lärare i  NO- och SO-ämnena inte undervisar i hur man läser sådana texter. Att varje skolämne har ett speciellt ämnesspråk, som ”atom”, ”algoritm” eller ”demografi”, är de flesta lärare medvetna om. Men facktexter kräver andra lässtrategier än en skönlitterär text, strategier som eleverna behöver lära sig av sina ämneslärare inom respektive ämne. ”Eleverna misslyckas ofta på proven, speciellt om de har en lärare som går igenom en massa på lektionen och sedan säger ’gå hem och läs på det här’”, säger en svensklärare som ofta får sitta med elever som behöver få NO-texternas ämnesspråk förklarade för sig. Att svensklärare, som ibland föreslås, därför ska prioritera facktexter är att bortse från det faktum att det är ämneslärarna inom varje fackämne som ska undervisa sina elever i de lässtrategier som dessa texter kräver. Vi anser att fortbildning i strategier för läsförståelse för högstadielärare är eftersatt och bör vidareutvecklas. Detta gäller för lärare som undervisar nyanlända elever, elever som har olika former av diagnoser och elever som är lågpresterande, eller grupper av elever som är mixade, alltså egentligen en mycket stor del av högstadielärarna.

I vår studie har de intervjuade lärarna, i  varierande omfattning, själva fått söka olika fortbildningar, varav samtliga varit av kortvarig art. Med tanke på de ”alarmerande resultaten” och att många lärares arbetsbörda kommer att öka ytterligare i höst när nyanlända elever ska placeras i olika klasser och skolor, är bristen på adekvat fortbildning ohållbar.

Vi anser därför att läsförståelseresultaten behöver analyseras med fokus på vilken fortbildning som högstadielärare behöver för att kunna leva upp till läroplanens krav på en likvärdig undervisning för alla elever. Att enbart publicera forskningsresultat har enligt Vetenskapsrådets rapport ”Forskning och skola i  samverkan” från 2015 inte visat sig vara särskilt framgångsrikt i  termer av skolutveckling och förbättrade resultat. Vetenskapsrådet föreslår därför att det krävs ett mellanled mellan utbildningsvetenskaplig forskning och skolans praktik, där ”forskningsresultat överförs till kunskap som är användbar i praktiken”. I ett sådant mellanled är lärarnas egna erfarenheter och röster självklara.

Skolverkets satsning Läslyftet är ett gott exempel på samverkan mellan forskningsresultat och skolpraktik, så som Vetenskapsrådet föreslår, men den når i dag inte alla lärare. Alla lärare måste verka som språkutvecklare kopplat till sitt skolämne.

I debatten om de låga svenska resultaten för läsförståelse talas om betydelsen av att ge lärare stöd för tidiga insatser i undervisningen i strategier för både avkodning och läsförståelse. Vi anser att detta inte räcker. Även högstadielärare måste ges stöd för hur man kan undervisa i strategier för läsförståelse. Sådan fortbildning måste vara ämnesspecifik, men också anpassad efter eleverna: nyanlända, elever med diagnos eller låg/normal/högpresterande. Fortbildningen måste vara mångfacetterad och samtidigt vända sig till samtliga högstadielärare. Vi uppmanar rektorer och kommunsansvariga till sådana satsningar för att höja läsförståelsen för alla elever. Det är orimligt att ansvaret för fortbildning i  dag ligger på individnivå och på den enskilda lärarens ork att skaffa sig den på fritiden.

DN Debatt.4 augusti 2016

Debattartikeln
Läsforskarna Gunilla Molloy och Barbro Westlund:
”Alla ämneslärare i högstadiet måste undervisa i läsförståelse” 

Repliker
Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas riksförbund:
”Satsning på fortbildning räcker inte” 

Läs fler artiklar på DN Debatt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.