Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Allt bör göras för att bygga relationer med Nordkorea”

Unga pojkar och flickor i Pyongyangs på en utomhusbana för inliners. Bilden från DN:s reportage från Nordkorea våren 2017.
Unga pojkar och flickor i Pyongyangs på en utomhusbana för inliners. Bilden från DN:s reportage från Nordkorea våren 2017. Foto: Roger Turesson

FN beslöt i måndags om ytterligare sanktioner mot Nordkorea. Men de senaste tio årens ”hårda tag” har underlättat utvecklingen av kärnvapen, genom att insynen minskat. En integrationsprocess riktad mot gräsrötter skulle på sikt kunna locka Nordkorea ur sin självpåtagna isolation, skriver tre forskare vid Utrikespolitiska institutet.

Den tredje september genomförde Nordkorea sitt hittills sjätte kärnvapenprov. Det var 6–7 gånger kraftigare än föregående test och sprängkraften har bedömts som åtta gånger större än den bomb som släpptes över Hiroshima 1945. Det är bara två månader sedan Nordkorea framgångsrikt testade missiler som kan nå USA:s fastland, och den nordkoreanska ledningen hävdar att landet nu kan placera en kärnstridsspets i en interkontinental missil. Denna händelseutveckling tar krisen på Koreahalvön till en ny nivå.

Att en ny nivå är nådd syns även i omvärldens reaktioner. Under måndagen beslutade FN:s säkerhetsråd att införa ytterligare sanktioner mot Nordkorea. För första gången inkluderas begränsningar i oljeimporten, som beräknas minska 30 procent. Sanktionerna stoppar även den för Nordkorea så viktiga textilexporten, och försöker begränsa landets möjlighet att skicka gästarbetare utomlands. Därutöver har Trump-administrationen sänt signaler om att man i sista hand inte utesluter en militär lösning.

I en artikel som två av oss har publicerat i Washington Quarterly visar vi att befintliga, mycket omfattande, sanktioner visserligen har begränsat Nordkoreas valmöjligheter, men också att landet har hittat nya sätt att säkra de inkomster som krävs för regimöverlevnad. Sydkoreas Bank of Korea beräknar att Nordkorea 2016 hade en ekonomisk tillväxt på nästan 4 procent. Även om nya sanktioner drar åt tumskruvarna ytterligare är det högst osäkert om de lyckas påverka Nordkorea i avsedd riktning.

Framförallt bör omvärlden stödja Nordkoreas framväxande medelklass genom att bombardera landets svarta marknader med utländska varor. Den bör också aktivt sprida information om hur människor lever i andra länder, i synnerhet Sydkorea.


Även ”smarta sanktioner” kan riktas fel, med risk för att Nordkoreas redan hårt prövade civilbefolkning blir det största offret. Då militären och eliten tar vad de behöver, är denna risk påtaglig med de nya begränsningarna av oljeimporten. Dessutom riskerar dessa sanktioner att ytterligare kväva viktiga kontakter med omvärlden och försvåra för de marknadsliknande försök som trots allt äger rum i landet. Det är en paradox att de senaste tio årens ”hårda tag” mot Nordkorea faktiskt har underlättat för landet att utveckla sitt kärnvapenprogram, genom att minska omvärldens insyn.

Tanken på en militär lösning är än mer fruktansvärd, då konsekvenserna skulle bli katastrofala. Ett försök att militärt slå ut Nordkoreas kärnvapenprogram riskerar att leda till storkrig i Östasien, med hundratusentals dödsoffer. USAs missilförsvarssystem i Asien har inte testats i skarpt läge, så det är inte omöjligt att en kärnvapenbestyckad missil kan träffa till exempel Tokyo eller Osaka. Även om missilförsvaret skulle fungera ligger stora delar av Sydkorea, inklusive 25-miljonerstaden Seoul, inom räckvidd för nordkoreanskt artilleri.

Såväl sanktioner som en militär lösning kan också leda till en plötslig nordkoreansk systemkollaps. Ett sådant scenario kan verka lockande för oss alla som önskar Kim-regimens fall, men det är behäftat med enorma ekonomiska kostnader och stor risk för politisk instabilitet – framför allt massiva flyktingströmmar över gränsen till Kina, och spridning av kärnvapenteknologi och radioaktivt material.

Så hur kan då hotet från Nordkorea hanteras? Om denna fråga vore enkel hade den redan besvarats. Som forskare har vi dessutom otillräcklig insyn i de hemliga kontakter som säkert finns. Detta är viktiga brasklappar. Vi menar dock att ett första nödvändigt steg i att hantera Nordkorea är att förstå hur landet fungerar. ”Att förstå” ska här inte misstolkas som ”att ursäkta”, för det finns inget att ursäkta med den nordkoreanska regimens beteende.

Liksom merparten Nordkoreakännare förstår vi Nordkoreas upptagenhet vid kärnvapen som ett uttryck för landets egen känsla av osäkerhet snarare än offensiva ambitioner. På samma sätt ska Nordkoreas hotfulla retorik inte ses som ett tecken på galenskap, utan som ett kalkylerat sätt att försäkra sig om att kärnvapenkapaciteten verkligen fungerar avskräckande.

Den nordkoreanska ledningen tror, säkert på goda grunder, att den hade störtats om landet inte haft kärnvapen. Det räcker för dem att titta på vad som hände med diktaturerna Irak, som inte hade kärnvapen, och Libyen, som gav upp sitt kärnvapenprogram.

Därtill tolkar vi kärnvapen som ett led i den nordkoreanska ledningens strävan efter att landet ska få internationellt erkännande och status. Detta är inte konstigt då de flesta befintliga ”stormakter” har kärnvapenkapacitet.

Det här betyder att Nordkorea inte enkelt kan övertygas om att ge upp sin kärnvapenkapacitet och att uppträda mindre hotfullt. Om diplomati ska ha en chans kan därför inte nordkoreansk nedrustning göras till förutsättning för samtal, som under det senaste decenniet. Hårda påtryckningar kommer bara leda till att Nordkorea fortsätter göra motstånd.

Framförallt måste diplomatiska initiativ adressera den nordkoreanska känslan av osäkerhet. Ett sätt att göra det, och samtidigt bryta upp länken mellan kärnvapen och internationell status, är att sätta Nordkoreafrågan i större ramverk inriktat mot global nedrustning.

Tills detta sker är den mest realistiska ”lösningen” att vi lär oss leva med viss osäkerhet från Nordkorea, på samma sätt som vi lärt oss leva med mångdubbelt fler kärnvapen i USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike, Kina, Indien, Pakistan och Israel, och deras sammanlagt fler än tvåtusen kärnvapentester genom åren. En fundamental fråga som ledare runt om i världen bör ställa sig är: Vad är det som gör att vi upplever hotet från Nordkorea som så annorlunda och mycket större än det från andra kärnvapenstater?

Vi tror skillnaden är att det i princip saknas relationer med Nordkorea. I brist på relation är det lätt att tillskriva landet revisionistiska ambitioner. Vi håller därför med Nordkoreakännaren Andrei Lankov om att allt bör göras för att bygga relationer med Nordkorea – gärna på icke-officiella nivåer. Framförallt bör omvärlden stödja Nordkoreas framväxande medelklass genom att bombardera landets svarta marknader med utländska varor. Den bör också aktivt sprida information om hur människor lever i andra länder, i synnerhet Sydkorea.

Är det moraliskt riktigt att försöka förbättra relationerna med en stat som begår så flagranta brott mot sitt eget folk? Demokratiska stater som Sverige har faktiskt relationer även med de flesta diktaturer. I fallet med Nordkorea tror vi sådana relationer är ett helt nödvändigt steg på vägen mot förbättrade förhållanden för det nordkoreanska folket. Genom en integrationsprocess som riktar sig mot gräsrötter snarare än ledarskiktet kan det på sikt gå att locka Nordkorea ur sin självpåtagna isolation och paranoia.

DN Debatt. 13 september 2017

Läs fler artiklar på DN Debatt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.