Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-13 23:40

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/alternativa-straff-kan-losa-bristen-pa-fangelseplatser/

DN Debatt

DN Debatt. ”Alternativa straff kan lösa bristen på fängelseplatser”

Platskapaciteten utökas på anstalterna Hall (bilden), Kumla, Rödjan, Skenäs, Skogome, Skänninge, Storboda, Sörbyn och Österåker samt häktena i Borås, Halmstad, Gävle och Kristianstad, skriver Nils Öberg.
Platskapaciteten utökas på anstalterna Hall (bilden), Kumla, Rödjan, Skenäs, Skogome, Skänninge, Storboda, Sörbyn och Österåker samt häktena i Borås, Halmstad, Gävle och Kristianstad, skriver Nils Öberg. Foto: Lars Lindqvist

DN DEBATT 20/11. Svenska anstalter och häkten är fulla. Och antalet intagna väntas bli ännu fler de närmaste åren. I dag fattar vi beslut om att, utöver pågående expansion, bygga ut på ytterligare 13 orter. Det finns en risk att platserna ändå inte kommer att räcka till. Därför måste det nu också tänkas nytt. Fler alternativ till fängelsestraff behövs, skriver Kriminalvårdens generaldirektör Nils Öberg.

Rätta artikel

Effekterna av senaste årens straffskärpningar syns nu tydligt. Efter flera år med vikande klienttillströmning ökar inflödet av dömda till Kriminalvården nu snabbt igen. Beläggningen i häkten och anstalter är extremt hög. I häktesverksamheten handlar det om runt 99 procents beläggning, på anstalt 97 procent. Även om det också finns faktorer som pekar i en annan riktning, som färre återfall i brott och minskande ungdomsbrottslighet, är vår samlade bedömning att det trendbrott vi väntat på nu faktiskt har skett. Mycket talar för att antalet klienter i Kriminalvården kommer att fortsätta öka under många år framöver.

När häkten och anstalter är överfulla blir konsekvenserna alltid allvarliga, det visar både svenska och internationella erfarenheter. Säkerheten påverkas negativt, möjligheten att omplacera klienter försvinner liksom förutsättningarna att arbeta isoleringsbrytande och återfallsförebyggande. Häktade blir kvar i polisens arrester, och när en häktesplats blir ledig kan polis, åklagare och advokater inte räkna med att de misstänkta finns nära den ort där brottsutredningen sker. Dömda blir kvar i häktet tills en ledig anstaltsplats kan frigöras, vilket bidrar till överbeläggningen i häktena.

Den yttersta konsekvensen är att så kallade soningsköer uppstår och att fängelsedömda släpps ut i frihet i väntan på att verkställa sina straff. Så har till exempel både Norge och Island tvingats hantera sin kapacitetsbrist.

Den yttersta konsekvensen är att så kallade soningsköer uppstår och att fängelsedömda släpps ut i frihet i väntan på att verkställa sina straff. Så har till exempel både Norge och Island tvingats hantera sin kapacitetsbrist.

För att snabbt öka antalet tillgängliga platser har Kriminalvården nyligen fattat beslut om dubbelbeläggning; det vill säga att intagna delar rum. Vi konverterar också ett antal allmänna utrymmen på våra fängelser till bostadsrum. Sedan tidigare är utbyggnader av anstalterna Västervik, Sagsjön och Tidaholm beslutade. Nya häkten är under uppbyggnad i Östersund och Sala. I dag fattar vi beslut om att utöka platskapaciteten på ytterligare 13 orter. Det gäller anstalterna Hall, Kumla, Rödjan, Skenäs, Skogome, Skänninge, Storboda, Sörbyn och Österåker samt häktena i Borås, Halmstad, Gävle och Kristianstad.

Dagens beslut kommer sammantaget att skapa drygt 900 anstaltsplatser och runt 200 häktesplatser inom en tioårsperiod. Utöver dessa finns ytterligare en handfull orter som kan bli aktuella för expansion. Vi söker samtidigt intensivt efter en plats att etablera en ny anstalt i Malmöregionen. Det behöver knappast påpekas att för att allt detta ska bli verklighet kommer det att krävas stora ekonomiska tillskott.

Vår bedömning är att den planerade utbyggnaden ändå bara kommer att täcka knappt hälften av platsbehovet, eftersom vi under samma period tvingas avveckla flera hundra platser när gamla och utslitna byggnader tas ur drift. Att fortsätta döma allt fler till fängelse och skärpa straffen ytterligare, utan att samtidigt utveckla påföljdssystemet som helhet, blir både kostsamt och verkningslöst. Det kommer helt enkelt inte att finnas fängelseplatser så det räcker till alla. Andra åtgärder behöver också övervägas. Låt mig nämna åtminstone tre möjligheter:

1.

Fler alternativ till fängelsestraff. Fängelsestraff behövs. De är både trygghetsskapande och återfallsförebyggande. Det förtjänar att sägas tydligt. Men det ska vara rätt personer som sitter i fängelse. De som inte, på grund av brottets allvarlighetsgrad eller att de utgör ett hot mot samhället, måste berövas sin frihet bör straffas på annat sätt. Det var också tanken när den svenska frivården växte fram. Frivårdspåföljder behöver dock, om de ska vara ett trovärdigt alternativ till korta fängelsestraff, utformas mer ingripande för att tillgodose brottsoffers, vittnens och allmänhetens behov av skydd.

Möjligheterna att utöva en mer närgången övervakning och kontroll behöver därför bli bättre. De förslag som presenterats om förstärkta åtgärder vid villkorlig frigivning och nya påföljder för unga är steg i rätt riktning och bör kunna användas bredare. Ny teknik ger också utökade möjligheter för intensivare övervakning.

En annan viktig förändring vore att rangordna och straffmäta påföljder i frihet på samma sätt som fängelsestraff. I dag innebär en skyddstillsyn så gott som alltid ett års övervakning, oavsett brott. Mer rimligt vore att ett grövre brott gav ett strängare frivårdsstraff, och ett lindrigare brott en mildare påföljd.

2.

Utöka antalet dömda som intensiv­övervakas. Den som dömts till ett fängelsestraff på högst sex månader kan i dag ansöka om att få avtjäna straffet i hemmet med elektronisk övervakning, så kallad fotboja. Förutsättningen är att man har ett arbete, ordnade familjeförhållanden, någonstans att bo och att Kriminalvården bedömer att risken för fortsatt brottslighet är liten.

Dessa kvalifikationskrav bör rimligen kunna uppnås också hos en del dömda till straff som överstiger sex månaders fängelse. Det bör därför övervägas om den nu gällande tidsgränsen skulle kunna utökas, till exempel upp till ett år. Detta skulle innebära att anstaltsplatser frigörs till dem som verkligen behöver låsas in.

3.

En helt ny samhällstjänst. Idén om att låta dömda betala tillbaka sin skuld till samhället genom att utföra oavlönat arbete är outvecklad i Sverige. Variationerna över landet är stora när det gäller vilka ideella föreningar, hjälporganisationer och religiösa samfund som tar emot dömda till samhällstjänst. De som ställer upp gör beundransvärda insatser, men är för få.

Här finns en stor utvecklingspotential, till exempel bör samhällstjänstdömda kunna anvisas arbetsuppgifter som i än högre grad kommer lokalsamhället till direkt nytta, till exempel inom miljösektorn. Här finns intressanta exempel från andra länder att titta närmare på. En förutsättning är förmodligen att Kriminalvården får i uppdrag att verkställa samhällstjänstuppdrag, och inte som i dag vara beroende av externa, frivilliga aktörer. Vi tar gärna på oss den uppgiften.

Inget av detta går att genomföra snabbt. Förslagen kräver förändringar i lagstiftning, vilket i sin tur förutsätter ett utredningsarbete. Vår förhoppning är att en sådan utredning kommer till stånd. För oavsett vilken åsikt man har i den kriminalpolitiska debatten, visar all internationell erfarenhet att aptiten på ytterligare straffskärpningar och ännu hårdare tag mot kriminalitet består också efter de senast genomförda åtgärderna.

Utvecklas aldrig några nya tankar kring hur kriminella handlingar ska bestraffas och återfall i brott förebyggas, kommer sannolikt inflödet till häkten och anstalter att fortsätta öka i en takt som gör att en av rättsstatens mest grundläggande uppgifter, att verkställa utdömda straff, snart blir oss övermäktig.