Med EU:s definition av fattigdom – låg materiell standard – har Sverige tillsammans med Luxemburg lägst andel fattiga av alla EU-länder, och allra lägst är siffran i Norrland. Våra nordiska grannländer ligger klart högre. Andelen fattiga i Sverige har dessutom sjunkit de senaste åren. Påståenden om att ”klyftorna växer” stämmer inte, skriver Carl B Hamilton (FP).
Ett valår som detta blir fördelningsfrågorna särskilt viktiga i svensk politik. Fattigdomsdebatten i Sverige fokuserar ofta på relativa inkomstskillnader. När alla fått det väsentligt bättre ekonomiskt, men medelklassen något mer än övriga ger det utslag som ökad ”relativ” fattigdom. Det är vad som hänt i Sverige under senare år. Ofta missförstås detta resultat – avsiktligt av oppositionen, oavsiktligt av journalister?
Jag menar att vi måste lyfta blicken och se hur människor faktiskt har det och hur levnadsstandarden förändrats. Då framträder bilden av ett i stora drag alltmer välmående Sverige, med EU:s lägsta verkliga fattigdom.
EU:s statistikmyndighet Eurostat redovisar sedan ca 2006 ett i Sverige ouppmärksammat och intressant fördelningspolitiskt mått, nämligen andelen av befolkningen som lever med ”mycket låg materiell standard” (på engelska ”severely materially deprived persons”). Detta definieras som att personen ifråga på minst fyra av nio av följande punkter saknar möjlighet: att möta oförutsedda utgifter, att åka på en veckas semesterresa, att betala skulder (till exempel bostadslån eller hyra), att äta kött, kyckling, eller fisk varannan dag, att ha varmt hemma, att ha tvättmaskin, färg-TV, telefon eller bil.
Vad säger då detta fattigdomsmått om läget i Sverige under alliansregeringen?
2012 (senast tillgängliga år) var Sverige och Luxemburg de EU-länder som hade allra lägst andel av befolkningen som levde på ”mycket låg materiell standard”, nämligen 1,3 procent. Danmark och Finland hade mer än dubbelt så hög andel som levde i sådan materiell fattigdom, och även det rika Norge hade en högre andel.
Andelen av Sveriges befolkning med mycket låg materiell standard har minskat succesivt sedan 2003, då den var cirka 3 procent. Andelen föll till under 2 procent år 2008, och sedan vidare ned till 1,3 procent år 2012.
Några kanske tycker att det är självklart att den materiella standarden har ökat det senaste decenniet. Men tittar vi på våra grannländer och övriga Europa så ser vi att det inte alls är givet. Bland de gamla EU-länderna har det i stället skett en ökning med cirka två procentenheter av andelen som lever på mycket låg materiell standard.
Statistiken om mycket låg ekonomisk standard finns även nedbruten på regional nivå. Där finner man en överraskning (i alla fall för mig): Andelen av befolkningen i norra Sverige som 2012 levde på ”mycket låg materiell standard” var klart lägre än i övriga Sverige – mindre än 1 procent. (Norra Sverige definieras här som Norrland plus Värmland, Dalarna och Gävleborg).
Norra Sveriges bättre fördelningspolitiska situation har vuxit fram sedan 2009. Måhända är gruvindustrins expansion en faktor, men det räcker inte alls ensamt som förklaring. Men norra Sveriges särställning är mer än så: Regionens synnerligen låga andel av befolkningen med ”mycket låg materiell standard” är – tillsammans med regionen Burgenland (sic!) i Österrike – faktiskt lägst i hela EU.
Sverige har under alliansregeringen sålunda varit framgångsrikt både när det gäller att ha en låg andel av befolkningen som lever på ”mycket låg materiell standard” och en över tiden mycket gynnsam utveckling jämfört med alla andra EU-regioner och EU-länder.
Utvecklingen – enligt Eurostat – går i själva verket på tvärs med Stefan Löfvén, Carin Jämtin och andra ledande socialdemokraters påståenden om att ”klyftorna växer” och ”någonting håller på att gå sönder i Sverige”. Fördelningspolitiskt är det precis tvärtom.