Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Ansvariga i Akademien bör avgå – det är fullt möjligt”

Den ständige sekreteraren Sara Danius har bekräftat att Akademien har brutit mot sina jävsregler.
Den ständige sekreteraren Sara Danius har bekräftat att Akademien har brutit mot sina jävsregler. Foto: Vilhelm Stokstad/TT

Förtroendet för Akademien och dess ledamöter är rubbat, ledningens integritet och omdöme har brustit. Sara Danius har bekräftat brott mot jävsreglerna. De tidigare ständiga sekreterarna Horace Engdahl och Peter Englund bör ta sitt ansvar och lämna Akademien, vilket är fullt möjligt enligt stadgarna, skriver professor Claes Sandgren.

Svenska Akademien instiftades av Gustav III 1786 och har alltjämt Konungen som sin beskyddare. Den har bland annat uppdraget att besluta om Nobelpriset i litteratur. Allt detta ger Akademien en officiös karaktär. Höga krav ska därför ställas på Akademiens oförvitlighet. Men DN:s granskning, som framstår som allt igenom trovärdig, tyder på att Akademiens integritet är minst sagt bristfällig.

Reportaget redovisar uppseendeväckande uppgifter om den så kallade Kulturprofilen, uppgifter som Akademien inte satt i fråga. Sara Danius har bekräftat att Kulturprofilens sexuella trakasserier och övergrepp varit kända inom Akademien. Profilen har till och med utsatt ”ledamöter, ledamöters döttrar och ledamöters hustrur för oönskad intimitet”.

Akademien har stöttat den så kallade Klubben inte bara finansiellt, utan ledamöterna har även gett den prestige och legitimitet genom talrik medverkan i dess arrangemang. Klubben har drivits av ett företag, som uppburit knappt åtta miljoner kronor i offentligt stöd de senaste tio åren, utöver bidragen från Akademien. Bolagets enda styrelseledamöter är Kulturprofilen och hans fru, en författare som är starkt knuten till Akademien. De har var och en haft rätt att ensam teckna bolagets firma. Författaren har dessutom svarat för verksamhetens litteraturprogram. Det finns också en något diffus ”förening”, som uppbär medlemsavgifter från allmänheten.

Inom alla samhälleliga områden kan det finnas förtroendeskadliga omständigheter såsom nätverkande, otillbörligt samröre, vänskapskorruption, intressekonflikter, korruption. Nätverkande kan vara värdefullt – Klubben har varit en nod för det – men nätverkande har en porös gräns mot sådant samröre som inger olust och ofta är utslag av dåligt omdöme. Akademiledamoten Per Wästbergs brev till Hovet – på Akademiens brevpapper – där han ”med kraft rekommenderade” att mannen skulle få en kunglig orden, är ett gott exempel.

Vänskapskorruption är ett svårfångat begrepp. Men ledamöternas belöningar av varandra med priser kan hänföras hit. På senare år har Sture Allén, Katarina Frostenson, Torgny Lindgren och Göran Malmqvist fått några av de mest prestigefyllda utmärkelserna, som åtföljs av summor om 200 000–250 000 kronor. Intressekonflikter – ofta i form av jäv – är besläktade med vänskapskorruption. Det handlar om att en person tar ovidkommande hänsyn eller att det finns någon omständighet som ger intrycket att det är så. Stödet till den verksamhet som bedrivs av Kulturprofilen och den tidigare nämnda författare som är knuten till Akademien hör hemma här. Danius har bekräftat att Akademien har brutit mot sina jävsregler.

Steget till mutbrott, slutligen, är inte långt. Det kan vara brottsligt att vara snäll – utan baktankar. 16 anställda vid ett äldreboende har dömts till mutbrott för att de tagit emot ett testamentariskt förordnande, fastän de inte fått kännedom om detta, förrän testator avlidit, och alltså inte kunde favorisera vårdtagaren, som bara ville visa personalen sin uppskattning. Nivån för vad som är brottsligt ligger lågt. En polis, som underlåtit att rapportera en bilist som kört utan bilbälte, dömdes därför att han mottagit en sallad värd 65 kronor. Inget som hittills kommit fram om Kulturprofilens relation till Akademien är dock skäl att tro att någon ledamot trampat i detta klaver.

Slutsatsen kan inte bli någon annan än att förtroendet för Akademien och dess ledamöter är rubbat. Särskilt ledningens integritet och omdöme har brustit. De bägge närmast föregående ständiga sekreterarna – under perioden 1999–2015 – Horace Engdahl och Peter Englund bör ta sitt ansvar genom att lämna Akademien, så som brukar ske när en institution utmärks av grava missförhållanden. Det finns visserligen en uppfattning att de Aderton inte kan utträda ur gemenskapen, men det är en föreställning som saknar stöd i stadgarna och är oförenlig med moderna associationsrättsliga principer, särskilt som ett utträde inte skulle frigöra ledamoten från några betungande åtaganden gentemot Akademien.

Vi får i stället lita till att anställda vågar slå larm hos tillsynsorgan, medier och de rättsvårdande myndigheterna. Det är därför bra att vi i år fick en lag om skydd för visselblåsare, dessvärre en halvmesyr.

Även det faktum att en ledamot kan uteslutas, något som visar att ledamotskapet inte är på livstid, talar för en utträdesrätt. Paragraf 19 lyder så här: ”Beträdes Ledamot med något som emot heder och ära går, varde han för altid utesluten.” ”Varde” innebär att en ledamot ska uteslutas, om denne brustit enligt bestämmelsen. Om den utredning som anförtrotts en advokatbyrå bekräftar de uppgifter som kommit i dagen och Akademien ändå inte utesluter de nämnda personerna, bör kungen i sin egenskap av beskyddare gripa in till skydd för Akademiens ”heder och ära.” Vad är annars beskyddarens uppdrag? Att Majestätet förletts att tilldela Kulturprofilen en kunglig orden, något som denne gärna hållit fram för att stärka sin status, borde vara skäl nog att agera.

Till sist finns det skäl att lyfta blicken från Akademiens bristande ”heder och ära”. De förtroendeskador den vållat sig själv är en påminnelse om att otillbörligt samröre, vänskapskorruption och intressekonflikter kan florera på de mest oväntade håll i samhället, företeelser som kan vara nära nog lika samhällsskadliga som korruption i snäv mening men än svårare att upptäcka. Det finns en uppsjö etiska planer – till exempel statens detaljrika Värdegrund – men varken dessa planer, internkontroll eller annan revision är effektivt bot mot dessa slag av oegentligheter. Och Riksrevisionen, som har den förebyggande rollen, slickar fortfarande såren efter sitt debacle häromåret och hämmas av en olycklig ledningsstruktur.

Vi får i stället lita till att anställda vågar slå larm hos tillsynsorgan, medier och de rättsvårdande myndigheterna. Det är därför bra att vi i år fick en lag om skydd för visselblåsare, dessvärre en halvmesyr. En visselblåsare som lämnar uppgifter till exempelvis en tillsynsmyndighet, en internrevisor eller Polisen om sin chefs eller en kollegas oegentligheter får nämligen finna sig i att hans eller hennes identitet röjs för den anmälde. Det leder till att anmälningar görs anonymt – med följd att det blir svårt att reda ut dem – eller inte alls. I praktiken leder det till att de flesta ser sig hänvisade till medierna. Dessa har dock mer sällan kompetens och resurser att gå till botten med uppgifterna och det är inte givet att saken har ett allmänintresse som motiverar en granskning. DN:s reportage är ett föredömligt exempel på motsatsen.

DN Debatt 29 november

Läs fler artiklar på DN Debatt

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.