Artikelförfattarna menar att Institutionen för mänskliga rättigheter bör förläggas vid Umeå. De argumenterar sakligt för att det borde ligga i Umeå eftersom universitetet har en vetenskaplig kompetens inom MR-området och av det samiska kulturområdet.

Att ett statligt institut av denna rang bör ligga nära de förvaltningsområden (samerna, meänkieli och sverigefinnarna) som tillerkänts nationell minoritetsstatus är helt rimligt. Problemet med artikeln är dess starka slagsida mot det samiska som minoritetsgrupp och urfolk (meänkieli och sverigefinnarna nämns i endast en rad).

Som jag ser det talar denna artikel enbart för att det är samerna som har MR-status medan övriga erkända minoritetsgrupper är perifera, relativt betydelselösa och knappt värda att nämnas i sammanhanget. Det är märkligt!

Detta med tanke på att åtminstone meänkielitalande har en pågående statlig sannings- och försoningskommission som just har till syfte att utreda övergrepp mot kollektivet och enskilda begångna under försvenskningsprocessen (1880–1930) och dess följdverkan fram till i dag. Det är en kommission som har just MR-frågor som utgångspunkt för sitt arbete.

Och det finns också skäl för en sådan utgångspunkt i det att tornedalingar, kväner och lantalaiset aldrig fick ge sin röst hörd eller direkt påverka assimileringen till svensk etnicitet vare sig politiskt, kulturellt eller ekonomiskt. Politiskt i det att gruppen saknade en kollektiv rörelse som drev deras frågor; kulturellt i det att västlaestadianismen sågs som ett hot mot Statskyrkan och Statskyrkans avsikt att leda detta folk in i den svenska Statskyrkans hägn med svenskhet som förebild samt skolans uppgift att lära barnen svenska, svensk historia och svenska dygder; ekonomiskt i det att Staten genom sin protektionistiska politik inte gav regionen egna förutsättningar att utveckla ett näringsliv som skulle ge dem tillräckligt livskraft att klara sig på egna ben, i stället blev regionen bidragsberoende och en marknad för arbetssökande söderut.

Meänkielitalande sågs genom hela 1900-talet som ett folk av ”andra sorteringen” (genom sina efternamn och finska brytning) vilka fick anpassa sig till svensk etnicitet utan att detta skedde på ömsesidiga villkor från meänkielitalandes sida. Mentalt har detta påverkat meänkielitalande till negativ självbild, svag självkänsla och identitetsförnekelse. Det har påverkat handlingskraften hos enskilda där offerkoftan ofta ventilerats kollektivt som känslan av ett folk som glömts bort.

Det är just den här typen av slagsida som debattörernas välvilliga artikel i övrigt ger, när man enbart betonar en minoritetsgrupps behov av MR-institut. Frågan är större än så, MR-institutet främjar också andra erkända minoritetsgruppers behov och status och bör därför lyftas fram i denna fråga som egentligen talar för att just MR-institutet bör förläggas vid Umeå.