DN Debatt. ”Åsikter på sociala medier är inte den allmänna opinionen”

Trots en växande medvetenhet om att sociala medier har sin egen logik och sina egna åsiktsstormar så används denna typ av lättillgängliga data ofta som en bild av den allmänna opinionen. Inte minst traditionella massmedier ger återkommande förenklade bilder av opinioner och stämningar utifrån sociala medier.

I ett pågående forskningsprojekt lett av Jonas Andersson Schwarz undersöker vi kritiskt delningslogiken i sociala medier och idén att sociala medier oreflekterat kan ses som representativa för allmänheten. Endast ytterst litet av det vi tänker och säger till vardags lämnar spår på nätet. Därtill menar vi att sociala medier innehåller flera källor till snedfördelning avseende vad som sprids och hur stor spridning enskilda inlägg får, samt att massmedia ofta hänvisar till sociala medier på ett missvisande sätt.

Ett tydligt exempel på dessa tendenser kan vi se i debatten kring tv-serien ”Pippi Långstrump”. När SVT i höstas meddelade att delar av barnprogrammet från 1969 som kan verka stötande klippts bort följde en intensiv massmediedebatt. Vi menar dock att nyheten kanske aldrig ens blivit en debatt om inte en liten minoritet röster på sociala medier som tydligt tog avstånd och motsatte sig redigeringen fått spridning. Ett fåtal personer som är väldigt aktiva på sociala medier upprepar systematiskt en berättelse, och traditionella massmedier hakar på.

I vår studie undersöker vi delningsbeteenden bland annat genom att analysera så kallat retweetande, det vill säga användardriven återcirkulering av inlägg gjorda på mikrobloggen Twitter. Var femte svensk har erfarenhet av Twitter och tjänsten har stor betydelse för opinionsbildningen i landet.

Som ett led i studien analyserade vi alla inlägg på det svenskspråkiga Twitter som innehöll ordet ”Pippi” den 29 september. Den samlade räckvidden för de mest retweetade inläggen som uttryckte motstånd mot ingreppet i barnprogrammet var endast en sjättedel av de mest spridda inläggen som uttryckte stöd för att klippa i ”Pippi”.

Det är viktigt att notera att de här sifforna varken bör ses som representativa för svenska folket eller sociala medier som någon sorts helhet. Dock visar de att den sammanlagda spridningen på Twitter för de respektive ståndpunkterna i frågan skilde sig väldigt mycket. De som motsatte sig redigeringen hade långt mindre inflytande än de som förespråkade den.

Vi har tidigare observerat att ett litet fåtal användare tenderar att vara avsevärt mer aktiva än genomsnittet. Dessa användare retweetar flitigt inlägg som engagerar dem. Detta sker inte minst bland inlägg som cirkulerar under etiketten #svpol, och vi såg det även i Pippifrågan. Bland de tweets som motsatte sig redigeringen stod en grupp på endast tjugo användare för nästan en fjärdedel av den sammanlagda räckvidden. Det här är en liten grupp användare som programmatiskt retweetar mängder av inlägg. Räknas dessa bort sjunker den avståndstagande gruppens räckvidd till en åttondel. När vi gjorde samma övning för den motsatta sidan såg vi att effekten inte uppstod, de mest aktiva retweetarna stod här endast för 0,6 procent av den sammanlagda räckvidden.

Det är svårt att avgöra omfattningen av enskilda berättelser i samma ögonblick som de börjar spridas. Därtill finns en risk att twitteranvändare rycks med och tror att det de ser på Twitter är representativt – trots att de i själva verket följer en specifik kategori människor, som kan ha högst specifika individuella agendor. Inom somliga åsiktsgemenskaper tycks dessutom små grupper av högfrekventa twittrare bidra till att blåsa upp spridningen för den egna sidans argument och få det att verka som att en åsiktsströmning är större än vad den egentligen är.

Åskådare förleds att tro att en opinion satts i rörelse eller att ett ”drev” pågår, trots att det i själva verket kanske bara rör sig om ett fåtal uttalanden. I Pippifrågan var det vidare flera av landets mest inflytelserika twittrare som i sin egen kommunikation gjorde sig lustiga över utsagor gjorda av dem som motsatte sig redigeringen. På så vis riskerar dessa ”supertwittrare” att bidra till föreställningen att den motsatta sidan är större än vad den är.

Det bör vara ett tydligt publicistiskt ansvar att inte låta de sociala medierna bli en förlängning av sensationsjournalistiken. Sociala medier kan vara fantastiska källor till fördjupning och dialog, men i värsta fall utgör den Twitterdrivna opinionsbildningen en utveckling mot två extremer: Å ena sidan starkt partiska tyckare, nedsänkta i åsiktsbrunnar och ekokammare där användarnas egna världsbilder ständigt blir bekräftade. Å andra sidan, en tittarsiffre- och klickmaximerande grupp publicister som varje dag vill skapa Debatten med stort D. När sådana aktörer okritiskt ser Twitter som en värdemätare på ”vad som diskuteras just nu” finns risken att vi passerar ständigt nya lågvattenmärken för den sensationsdrivna offentligheten.

Vidare är vi kritiska till tendensen att hänvisa till ”sociala medier” i allmänhet. Olika nedslag i olika sociala medier innebär olika spelvillkor, olika arenor, olika incitament för användarna att delta, och i förlängningen olika resultat. När vi undersökte åsikterna som uttrycktes på tv-programmet SVT Debatts Facebooksida och i kvällstidningarnas webbenkäter såg vi helt olika fördelningar av åsikter i Pippifrågan, jämfört med Twitterflödet.

Den användaraktivitet redaktioner hänvisar till är dessutom ofta igångsatt av dessa redaktioner själva – som när SVT Debatt i Pippidebatten citerade inlägg som gjorts som direkta svar på frågor ställda av redaktionen på programmets egna Facebooksida, utan att i förväg tillfråga de som gjort inläggen. Ett problem är om opinioner uppfattas som alltför riggade – det kan ge mer extrema aktörer moraliskt frikort att själva manipulera bilden av opinionen.

Data från sociala medier är användbara – om man analyserar utifrån dataströmmarnas egna förutsättningar. Twitter är uppdelat i olika kluster, men det är bland annat möjligt att mäta hur snävt respektive brett ett twitterflöde är, för att lättare värdera det som källa. I en kommande rapport föreslår vi olika sätt att motverka de tendenser vi beskriver här.